Stockholm - Vila i frid!
Igår skrev min halvsyster att vår farmor har dött. Och jag vet inte hur det ska kännas över det, eller om jag ska gå på begravningen. Jag har inte träffat eller pratat med henne på säkert 15 år. Har försökt få fram minnesbilder i huvudet på hur hon såg ut, men misslyckas. Jag ser en människa med ett suddigt ansikte. Det enda jag riktigt minns om henne var att hon hade ett plasthandtag, ett brunt, som man hakar fast i mjölkkartongen. I ett rött 1 liters Arlamjölk. Det, och att hon hade ljusbrunt lockigt hår. Som många andra tanter. But never the less, så var hon min farmor. Mitt kött och blod. Jag härstammar från henne. Jag kommer känna igen 5 ansikten på begravningen. Mina 3 syskon, och två av deras respektive. Pappa kommer inte vara där, och lika bra är väl det. Jag har inte en aning om hur mina släktingar ser ut. Min farbror, mina fastrar, mina kusier, sysslingar och allt vad det nu heter. Eller jo, min ena faster skulle jag nog känna igen. So make it 6. Men sen då? En kyrka full med människor som jag inte känner, som är där för att ta ett sista farväl av en människa jag inte känner? Hm ja, vad gör man..?