Nov. 30, 2014 - Stockholm
Imorgon börjar årets bästa månad. Men i år är det annorlunda. Måste man fira födelsedagen? Julen? Nyårsafton? Hon kommer ju saknas i allt. Och fira nyår? Fira att ett nytt år börjar utan henne?
Dom senaste dagarna har varit ok. Jobbet går bra, jag har träffat några av mina fina vänner jag inte sett på länge och njutit av att vara i Stockholm. Men så fort jag blir ensam, kommer en miljon tankar. Inatt när jag var på väg hem från jobbet var det tungt. Saknaden sköljde över mig och jag tänkte att jag kanske bara ska hoppa från Sankt Eriksbron, bara för att få träffa Frida igen. För att få se henne, krama henne, höra henne prata. För att slippa smärtan att inte ha henne här. För att slippa gå igenom en stor strid varje morgon för att ta mig ur sängen.
Idag tog jag mig inte ur sängen förrän vid 19-tiden. Jag har gömt mig under täcket hela dagen. Lyssnat på musik. Gråtit. Sovit. Försökt förtränga. Försökt förstå. Men det går inte.
Nov. 25, 2014 - Avesta
I Torsdags kväll skickade jag in en jobbansökan. Fredag morgon fick jag samtal om en intervju. Igår morse hade jag intervjun och ca 1 h efter intervjuns slut fick jag ett jobberbjudande. Imorgon skriver jag kontrakt och kör mitt första arbetspass. Det känns bra. Jag är laddad och har en bra känsla över att spendera lite tid i Sverige. Och om 6 dagar flyttar jag hem till Rebecca. Jag flyttar hem, helt enkelt.
Idag fyller mosters lilla hjärta år. Elliot blir 6 år - vart tog den tiden vägen? Jag är så stolt över att vara moster till just dig. Älskade, vackra, underbara barn. Du är så fantastisk på alla sätt, och jag hoppas du vet att min kärlek till dig har inget slut.
Jag var in på ett café och köpte en tårtbit. En bit rosa prinsesstårta. Så köpte jag även ett kort, en ängel och ett ljus format som ett hjärta och åkte till Frida. Man ska få tårta på födelsedagar, även om det är en rosa tårta.
Nov. 11, 2014 - Alanya
Jag ligger i sängen. Endast skenet från värmeljuset på nattduksbordet lyser upp sovrummet. Jag tittar ut genom balkongdörren och ser Kale. Underbara, vackra Kale. Finns inget som är så hemma som det.
Jag och Leila har setat bakom Red Tower och druckit Malibu med Cola. Ätit gummibjörnar, lyssnat på musik och pratat. Pratat pratat och pratat. Nu är jag ensam, och en miljoner tankar går genom huvudet. Som vanligt. Känslorna väller över och tårarna bränner bakom ögonen. Huvudet är tungt, och kroppen är trött. Ord ekar. I love you, I really do and Im sorry I havnt said it often enough when you needed it. Det är jag med. Jag är också ledsen över det. Men det förändrar ingenting.
Jag önskar Frida var här. Eller bara att hon skulle svara i telefonen om jag ringde. Bara någonting. Bara att jag kunde vakna upp ur den här mardrömmen. Lillasyster behöver dig, förstår du det? Hör du det, hör du mig?