Dec. 09, 2014 - Stockholm
Jag vill sova. Hela tiden. Inte vara vaken en enda stund. Inte behöva vakna varje dag och inse att det är faktiskt sant. Frida dog. Hon dog verkligen. Hon togs ifrån mig.
Hjärnan spelar. Eller så vill den inte förstå. Så många gånger som den inbillar mig att det inte hände, för att lika många gånger få mig inse att det rinner tårar ner för min kind utan att jag ens märkt det.
Jag vill stanna i drömmarnas värld, där hon ibland dyker upp. Jag får krama henne. Höra henne prata. Bara titta på henne.
Inatt är en sån där natt där kudden är blöt. Det är suddigt för ögonen och det känns som att jag har djupa skåror i ansiktet efter alla floder som runnit ner. Igår var en sån natt. I förrgår också. Och kvällen före det. Och kvällen före det. Så många kvällar nu att jag tappat räkningen. Jag fick kväva det på jobbet, och folk på tunnelbanan kollade konstigt. Kanske nyfiket?
Jag vill sova. Men inte vakna. Inte vakna till en verklighet som gör så ont. Som sliter mig i stycken varje sekund. Varje minut. Varje timme. Det gör så ont, ont i varje liten cell som jag består av.
Kommentarer
Trackback