Dec. 19, 2014 - Stockholm
Kalaset i Måndags var riktigt mysigt. God mat, härliga drinkar och underbara vänner. Jag la verkligen all energi på att vara glad, och att försöka få smärtan i bröstet att dämpas lite. Och utan mina fina hade det nog inte lyckats. Inte bara ni som var med mig utan ni andra också. Samtal i mängder från olika +nummer, sms, texter, bilder och sånger. Så himla mycket kärlek till er ❤️
Jag har hunnit med en till arbetsintervju, men jag valde att tacka nej till jobberbjudandet då lönen var för dålig. Även om jobbet var bra på många sätt, så spelade pengarna större roll. Jakten fortsätter 👌
Dec. 11, 2014 - Stockholm
Idag går tankarna hejvilt. Sömnen infann sig inte förrän vid 6 imorse och deep down funderar jag på om jag gjorde rätt val att flytta till Stockholm. Återigen står jag långt ifrån familjen, och det tär. Det tär så oerhört. Kanske är det bättre att flytta hem igen, låta Stockholm vänta ett tag till.. Jag går på nålar, hela tiden. Som en bomb som aldrig slutar explodera, utan det fylls bara på med krut hela tiden.
Dec. 09, 2014 - Stockholm
Jag vill sova. Hela tiden. Inte vara vaken en enda stund. Inte behöva vakna varje dag och inse att det är faktiskt sant. Frida dog. Hon dog verkligen. Hon togs ifrån mig.
Hjärnan spelar. Eller så vill den inte förstå. Så många gånger som den inbillar mig att det inte hände, för att lika många gånger få mig inse att det rinner tårar ner för min kind utan att jag ens märkt det.
Jag vill stanna i drömmarnas värld, där hon ibland dyker upp. Jag får krama henne. Höra henne prata. Bara titta på henne.
Inatt är en sån där natt där kudden är blöt. Det är suddigt för ögonen och det känns som att jag har djupa skåror i ansiktet efter alla floder som runnit ner. Igår var en sån natt. I förrgår också. Och kvällen före det. Och kvällen före det. Så många kvällar nu att jag tappat räkningen. Jag fick kväva det på jobbet, och folk på tunnelbanan kollade konstigt. Kanske nyfiket?
Jag vill sova. Men inte vakna. Inte vakna till en verklighet som gör så ont. Som sliter mig i stycken varje sekund. Varje minut. Varje timme. Det gör så ont, ont i varje liten cell som jag består av.