Sept. 25, 2014 - Kopparberg
25e. En månad sedan samtalet kom. En månad sedan min värld gick i tusen bitar, som när man kastar en sten genom ett fönster. Min värld. Våran värld.
Det är mycket nu. Bestämma gravplats, möte med psykologen, möte med prästen. Försöka förbereda mig inför nästa Fredag. Någonstans försöka hitta styrka att gå in genom kyrkdörrarna och sätta mig längst fram bredvid kistan. För att ta farväl, ett sista farväl av min storasyster.
För någon dag sen kom paniken över att jag inte kom ihåg hennes röst. Eller hennes lukt. Jag försökte lukta på en av hennes tröjor, men det hjälpte inte. Jag hittade två 10 sekunders filmsnuttar på hennes Facebook som jag spelade upp. Hennes röst var där, hennes skratt. Jag bröt ihop helt, och gick ner i köket där jag kastade mig i mammas famn. Min fina, underbara mamma. Som jag beundrar henne. Hennes styrka är utom gränser.
Jag beställde ett halsband till Frida som kom igår. Och ett till mig. Frida ska ha sitt på sig när hon begravs, så att hon alltid har det med sig. Där det står storasyster. Och jag ska ha mitt, där det står lillasyster.
Sept. 18, 2014 - Stockholm
Igår var jag hos läkaren igen. Han försökte få fram att min sorg aldrig kommer försvinna, men jag kommer behöva lära mig att leva med den. Hitta ett sätt att ta mig ur sängen varje dag. Att det är okej att jag inte tänker på Frida 24/7. Att det är okej att vara glad ibland, även om sorgen bränner genom ryggraden, i alla celler i min kropp. Men kommer smärtan i bröstet någonsin försvinna? Den finns där jämt, och ibland så intensiv att mina ben faller undan under mig och luften försvinner ur mina lungor.
I förrgår valde jag ut kläder till Frida. Kläder hon ska begravas i. Hennes sista outfit. Jag gick på magkänlsan, och hoppas hon blir nöjd. Jag la ner ett par strumpor i påsen också, så att hon inte ska frysa om fötterna.
Sept. 15, 2014 - Stockholm
Det är mörkt. Dimmigt. Och kallt. Stockholm bjuder inte riktigt på lika många plusgrader som Alanya gjorde igår. Men det gör ingenting. För jag är på väg till skogen, till min mamma. Och där tänker jag krypa ner i en säng, under ett duntäcke, och försvinna från omvärlden.
Sept. 09, 2014 - Alanya
"Hur mår du?" Den ständiga frågan. Jag förstår att den känns säkert lika dum att ställa, som den känns för mig att svara på. Hur mår jag? Mitt hjärta exploderade i tusen bitar innanför bröstkorgen på mig när Frida dog, och en stor del av mig dog med henne. Bitarna rasslar där inne, och för det mesta gör dom så ont att jag kan inte andas.
Jag vaknade upp i Alanya igår. Det var verkligen inte planen, men hux flux satt jag på ett plan hem för att försöka andas lite. Kanske någonstans få lite ro. Och ja, det fick jag. Hemma hos Shirley, och på en soffa nära G där hans hjärtljud slog högre än tv:n. Iaf kändes det så. Det finns en miljon saker man kan säga om honom, och säkerligen minst dubbelt så många saker varför det var fel att jag var just där. I just den positionen. Men ja. Det var rätt. Lika rätt som det var att han var en av dom jag bröt ihop inför på sjukhuset. Tio tusen känslor överallt, och han är kopplad till så oerhört många. Det var han, det är han. Kanske kommer det alltid vara det på något sätt?
Jag försökte släppa det mesta, tänkte att en kväll med hög musik skulle koppla bort mycket. Och det gjorde det. Många fina ansikten jag inte sett på väldigt länge. Samtidigt många extra hårda kramar, "Im so sorry canim" "I wanted to write you, but I didnt know what to write" och "I dont know what to say, I have no words".
Sanningen är väl att det finns inga ord. Min storasyster, min irlänska tvilling, är borta. Det finns ingen människa i hela världen som kan få mig att explodera på en tiondels sekund, men heller ingen som jag skrattat så mycket med. Det var sällan ett förlåt fanns med i bilden, vi fick ur oss allt och sen var vi vänner igen. Så bra vänner att mamma många gånger stängde dörren åt oss för hon orkade inte med våra konversationer, våra skämt och hur vi var när vi var tillsammans. Som två pusselbitar, helt enkelt.
Sept. 06, 2014 - Kopparberg
Det är Lördag. Enligt telefonen, jag var tvungen att se efter. Dagarna finns inte på samma sätt.
Jag är sjukskriven. Vilket låter konstigt. Sjukskriven. Som att jag skulle vara förkyld eller ha ont i magen. Att lite vila hjälper, och sen är jag good to go again. Redo för en ny arbetsvecka, nya utmaningar och inte längre ha den här smärtan i bröstet och tårarna som bränner i ögonen varje dag.
Dom säger att det kommer bli bättre med tiden. Aldrig riktigt bra, det kommer alltid finnas ett hål inom mig, men att det blir lite lättare. Att det kommer en vilja att ta mig upp ur sängen, äta, dricka och fungera på ett liknande sätt som jag gjorde innan. Mamma var upp med två smörgåsar och en juice till mig. Hon sa att jag har inte druckit en droppe sen i Torsdags, och inte ätit mer än en skogsholms brödskiva med messmör sedan dess heller. Det kanske stämmer, mitt huvud hänger inte alltid med nu. Det är ganska groggy, som att jag börjar bli full. Snurrar lite ibland, och finns inte alls många gånger.