Dec. 11, 2014 - Stockholm

Idag går tankarna hejvilt. Sömnen infann sig inte förrän vid 6 imorse och deep down funderar jag på om jag gjorde rätt val att flytta till Stockholm. Återigen står jag långt ifrån familjen, och det tär. Det tär så oerhört. Kanske är det bättre att flytta hem igen, låta Stockholm vänta ett tag till.. Jag går på nålar, hela tiden. Som en bomb som aldrig slutar explodera, utan det fylls bara på med krut hela tiden. 

Dec. 09, 2014 - Stockholm

Jag vill sova. Hela tiden. Inte vara vaken en enda stund. Inte behöva vakna varje dag och inse att det är faktiskt sant. Frida dog. Hon dog verkligen. Hon togs ifrån mig. 

Hjärnan spelar. Eller så vill den inte förstå. Så många gånger som den inbillar mig att det inte hände, för att lika många gånger få mig inse att det rinner tårar ner för min kind utan att jag ens märkt det. 

Jag vill stanna i drömmarnas värld, där hon ibland dyker upp. Jag får krama henne. Höra henne prata. Bara titta på henne. 

Inatt är en sån där natt där kudden är blöt. Det är suddigt för ögonen och det känns som att jag har djupa skåror i ansiktet efter alla floder som runnit ner. Igår var en sån natt. I förrgår också. Och kvällen före det. Och kvällen före det. Så många kvällar nu att jag tappat räkningen. Jag fick kväva det på jobbet, och folk på tunnelbanan kollade konstigt. Kanske nyfiket? 

Jag vill sova. Men inte vakna. Inte vakna till en verklighet som gör så ont. Som sliter mig i stycken varje sekund. Varje minut. Varje timme. Det gör så ont, ont i varje liten cell som jag består av. 




Nov. 30, 2014 - Stockholm

Imorgon börjar årets bästa månad. Men i år är det annorlunda. Måste man fira födelsedagen? Julen? Nyårsafton? Hon kommer ju saknas i allt. Och fira nyår? Fira att ett nytt år börjar utan henne? 

Dom senaste dagarna har varit ok. Jobbet går bra, jag har träffat några av mina fina vänner jag inte sett på länge och njutit av att vara i Stockholm. Men så fort jag blir ensam, kommer en miljon tankar. Inatt när jag var på väg hem från jobbet var det tungt. Saknaden sköljde över mig och jag tänkte att jag kanske bara ska hoppa från Sankt Eriksbron, bara för att få träffa Frida igen. För att få se henne, krama henne, höra henne prata. För att slippa smärtan att inte ha henne här. För att slippa gå igenom en stor strid varje morgon för att ta mig ur sängen. 

Idag tog jag mig inte ur sängen förrän vid 19-tiden. Jag har gömt mig under täcket hela dagen. Lyssnat på musik. Gråtit. Sovit. Försökt förtränga. Försökt förstå. Men det går inte. 






Nov. 25, 2014 - Avesta

I Torsdags kväll skickade jag in en jobbansökan. Fredag morgon fick jag samtal om en intervju. Igår morse hade jag intervjun och ca 1 h efter intervjuns slut fick jag ett jobberbjudande. Imorgon skriver jag kontrakt och kör mitt första arbetspass. Det känns bra. Jag är laddad och har en bra känsla över att spendera lite tid i Sverige. Och om 6 dagar flyttar jag hem till Rebecca. Jag flyttar hem, helt enkelt. 

Idag fyller mosters lilla hjärta år. Elliot blir 6 år - vart tog den tiden vägen? Jag är så stolt över att vara moster till just dig. Älskade, vackra, underbara barn. Du är så fantastisk på alla sätt, och jag hoppas du vet att min kärlek till dig har inget slut. 

Jag var in på ett café och köpte en tårtbit. En bit rosa prinsesstårta. Så köpte jag även ett kort, en ängel och ett ljus format som ett hjärta och åkte till Frida. Man ska få tårta på födelsedagar, även om det är en rosa tårta. 




Nov. 11, 2014 - Alanya

Jag ligger i sängen. Endast skenet från värmeljuset på nattduksbordet lyser upp sovrummet. Jag tittar ut genom balkongdörren och ser Kale. Underbara, vackra Kale. Finns inget som är så hemma som det. 

Jag och Leila har setat bakom Red Tower och druckit Malibu med Cola. Ätit gummibjörnar, lyssnat på musik och pratat. Pratat pratat och pratat. Nu är jag ensam, och en miljoner tankar går genom huvudet. Som vanligt. Känslorna väller över och tårarna bränner bakom ögonen. Huvudet är tungt, och kroppen är trött. Ord ekar. I love you, I really do and Im sorry I havnt said it often enough when you needed it. Det är jag med. Jag är också ledsen över det. Men det förändrar ingenting. 

Jag önskar Frida var här. Eller bara att hon skulle svara i telefonen om jag ringde. Bara någonting. Bara att jag kunde vakna upp ur den här mardrömmen. Lillasyster behöver dig, förstår du det? Hör du det, hör du mig? 




Okt. 30, 2014 - Alanya

Inatt vaknade jag av stormen utanför. Regnet. Åskan. Blixtrarna som sken upp hela sovrummet. Jag låg vaken väldigt länge. Tänkte, tänkte och tänkte mer. Försökte få fram något positivt. "Varje dag som går är en dag närmare tills jag får se dig igen". Låter lite tröstande, fram till att jag inser att dagar kommer att bli veckor. Som blir månader. Som blir år. Kanske 1 år, kanske 70 år. Sanningen är ju att jag inte vet svaret när jag får se dig igen, vilket gör att en nedräkning bara känns dumt. 

Mammas ord om när hon berättar om ett medium ekar i huvudet. "Sedan första dagen jag fick kontakt med Frida så pratar hon om en lillasyster. Hon nämner henne inte vid namn, hon visar bokstaven F och upprepar lillasyster. Som att det är hennes namn, och inget annat. Lillasyster, lillasyster, lillasyster. Hon säger Irland, gång på gång. Och att om du frågar lillasyster så vet hon vad Frida menar". 

Ja. Jag vet vad Frida menar. Jag vet exakt vad hon menar. Jag har alltid varit skepiskt till det övernaturliga. Till att se, höra och prata med andar. Även om jag alltid varit så facinerad av det, och på något sätt velat tro på det. Idag försöker jag verkligen. Med alla celler i hela min kropp att tro. Det är för jobbigt att tänka att Frida inte kommer att vara med oss. Att det bara är slut. Hon är borta, och kommer inte igen. 





Okt. 11, 2014 - Stockholm

Igår kväll var jag och mamma till Frida. Satte upp en lykta, och tända ljus. Jag tänkte att jag skulle prata lite med henne när jag åkte dit, men det kom bara tårar. Gick inte att få fram ord till henne. Jag försökte tänka att hon var med mig, att hon stod bredvid mig. Inte att hon låg där, flera meter ner i en vit kista. Under jorden, i mörkret, helt ensam. Det var skönt att ha mamma med mig. Planen var från början att jag skulle åkte ensam för mamma är sjuk. Men precis innan jag skulle åka, kom hon ner för trappan och sa att jag inte ska åka ensam. Världens bästa mamma. Jag hade inte klarat det ensam, det vet jag. 

Idag är en jobbig dag. Tårarna har kommit och gått i flera timmar nu. Jag har valt att åka ner till Turkiet igen. Hade ni frågat mig iförrgår, hade jag sagt nej. Som jag gjort ganska länge nu. Men idag sitter jag på tåget till Arlanda. Någonstans inom mig var det en liten röst som sa att dom här 4 veckorna som är kvar av säsongen kan göra mig gott att göra klart. Byta miljö, fokusera på något annat. Men det är tungt. Väldigt tungt att lämna Sverige. På något sätt ska jag klara det, jag har mina krigare och stöttepelare med mig. Några håller mig i handen, andra finns ett samtal bort. 

Jag drömde inatt att Frida hade packat sin väska och åkte med mig. Jag väljer att tro att på något sätt, på hennes sätt, så vill hon berätta att det är ok att jag åker. Att det är rätt val. 




Okt. 05, 2014 - Kopparberg

Klockan är mycket. Eller lite, beroende på hur man ser på saken. Sömnen har inte infunnit sig än, och det börjar ljusna utanför fönstret. 

Begravningen var i Fredags. Jag bröt ihop redan innan vi kom in i kyrkan. På programmet stod det Fridas namn. Så overkligt att se det. Var det verkligen min Frida, min systers, begravning? Den fina, vita kistan stod i mitten. Fina kort och vackra blommor fanns också. En tavla hon hade målat. Prästen började prata. Jag kan inte komma ihåg vad hon sa, men det var någon bön och prat om Frida. Hennes musik spelades, och jag befann mig mest i min storebrors famn. 

Vi bar sedan ut kistan. Fredrik och Peter längst fram, två bröder. Jag och Maria i mitten, två systrar. Och en plastpappa och kusin där bak. Michael Jackson - Will you be there spelades när vi gick ut. 

Bilar förde oss vidare mot kyrkogården, där dom gråa molnen hade spruckit upp och solen sken med varma strålar. Vi sänkte ner henne under jorden, och jag satt väldigt länge efter kanten innan jag pussade på den röda rosen som jag hade i handen, och släppte ner den på kistan. 

Sedan dess har jag legat i sängen under mitt täcke. Telefonen har varit avstängd. Jag har sovit. Funderat. Tänkt. Gråtit. Gråtit lite mer. Varit arg. Arg för att min syster aldrig får se sin son växa upp. Att han inte har någon mamma längre. Att min mamma nu bara har en dotter, istället för två. Att jag och mina syskon saknar en syster. Att mina framtida barn aldrig får träffa sin moster. Att livet är så orättvist. Att allt äntligen började ordna upp sig för Frida, för att hon sedan bara ska försvinna. Att jag aldrig hann flytta tillbaka hem. 

Dom säger att jag ska tänka att hon har det bra där hon är nu. Men det skiter jag i. Jag tänker vara självisk och tänka att det är min syster, MIN, och hon ska vara här. Med mig. Inte där. Inte där jag inte kan se henne, ta på henne eller prata med henne. 

Varje dag som går, är en dag närmare tills jag får se dig igen. Står du där och möter mig sen när det är min tur? Välkomnar du mig till Nangijala? Jag hoppas det. Tills dess kommer jag sakna dig. Varje dag. Jag kommer längta efter dig. Varje dag ❤️








Sept. 25, 2014 - Kopparberg

25e. En månad sedan samtalet kom. En månad sedan min värld gick i tusen bitar, som när man kastar en sten genom ett fönster. Min värld. Våran värld. 

Det är mycket nu. Bestämma gravplats, möte med psykologen, möte med prästen. Försöka förbereda mig inför nästa Fredag. Någonstans försöka hitta styrka att gå in genom kyrkdörrarna och sätta mig längst fram bredvid kistan. För att ta farväl, ett sista farväl av min storasyster. 

För någon dag sen kom paniken över att jag inte kom ihåg hennes röst. Eller hennes lukt. Jag försökte lukta på en av hennes tröjor, men det hjälpte inte. Jag hittade två 10 sekunders filmsnuttar på hennes Facebook som jag spelade upp. Hennes röst var där, hennes skratt. Jag bröt ihop helt, och gick ner i köket där jag kastade mig i mammas famn. Min fina, underbara mamma. Som jag beundrar henne. Hennes styrka är utom gränser. 

Jag beställde ett halsband till Frida som kom igår. Och ett till mig. Frida ska ha sitt på sig när hon begravs, så att hon alltid har det med sig. Där det står storasyster. Och jag ska ha mitt, där det står lillasyster. 




Sept. 18, 2014 - Stockholm

Igår var jag hos läkaren igen. Han försökte få fram att min sorg aldrig kommer försvinna, men jag kommer behöva lära mig att leva med den. Hitta ett sätt att ta mig ur sängen varje dag. Att det är okej att jag inte tänker på Frida 24/7. Att det är okej att vara glad ibland, även om sorgen bränner genom ryggraden, i alla celler i min kropp. Men kommer smärtan i bröstet någonsin försvinna? Den finns där jämt, och ibland så intensiv att mina ben faller undan under mig och luften försvinner ur mina lungor. 

I förrgår valde jag ut kläder till Frida. Kläder hon ska begravas i. Hennes sista outfit. Jag gick på magkänlsan, och hoppas hon blir nöjd. Jag la ner ett par strumpor i påsen också, så att hon inte ska frysa om fötterna. 

Sept. 15, 2014 - Stockholm

Det är mörkt. Dimmigt. Och kallt. Stockholm bjuder inte riktigt på lika många plusgrader som Alanya gjorde igår. Men det gör ingenting. För jag är på väg till skogen, till min mamma. Och där tänker jag krypa ner i en säng, under ett duntäcke, och försvinna från omvärlden. 

Sept. 09, 2014 - Alanya

"Hur mår du?" Den ständiga frågan. Jag förstår att den känns säkert lika dum att ställa, som den känns för mig att svara på. Hur mår jag? Mitt hjärta exploderade i tusen bitar innanför bröstkorgen på mig när Frida dog, och en stor del av mig dog med henne. Bitarna rasslar där inne, och för det mesta gör dom så ont att jag kan inte andas. 

Jag vaknade upp i Alanya igår. Det var verkligen inte planen, men hux flux satt jag på ett plan hem för att försöka andas lite. Kanske någonstans få lite ro. Och ja, det fick jag. Hemma hos Shirley, och på en soffa nära G där hans hjärtljud slog högre än tv:n. Iaf kändes det så. Det finns en miljon saker man kan säga om honom, och säkerligen minst dubbelt så många saker varför det var fel att jag var just där. I just den positionen. Men ja. Det var rätt. Lika rätt som det var att han var en av dom jag bröt ihop inför på sjukhuset. Tio tusen känslor överallt, och han är kopplad till så oerhört många. Det var han, det är han. Kanske kommer det alltid vara det på något sätt? 

Jag försökte släppa det mesta, tänkte att en kväll med hög musik skulle koppla bort mycket. Och det gjorde det. Många fina ansikten jag inte sett på väldigt länge. Samtidigt många extra hårda kramar, "Im so sorry canim" "I wanted to write you, but I didnt know what to write" och "I dont know what to say, I have no words". 

Sanningen är väl att det finns inga ord. Min storasyster, min irlänska tvilling, är borta. Det finns ingen människa i hela världen som kan få mig att explodera på en tiondels sekund, men heller ingen som jag skrattat så mycket med. Det var sällan ett förlåt fanns med i bilden, vi fick ur oss allt och sen var vi vänner igen. Så bra vänner att mamma många gånger stängde dörren åt oss för hon orkade inte med våra konversationer, våra skämt och hur vi var när vi var tillsammans. Som två pusselbitar, helt enkelt. 






Sept. 06, 2014 - Kopparberg

Det är Lördag. Enligt telefonen, jag var tvungen att se efter. Dagarna finns inte på samma sätt. 

Jag är sjukskriven. Vilket låter konstigt. Sjukskriven. Som att jag skulle vara förkyld eller ha ont i magen. Att lite vila hjälper, och sen är jag good to go again.  Redo för en ny arbetsvecka, nya utmaningar och inte längre ha den här smärtan i bröstet och tårarna som bränner i ögonen varje dag. 

Dom säger att det kommer bli bättre med tiden. Aldrig riktigt bra, det kommer alltid finnas ett hål inom mig, men att det blir lite lättare. Att det kommer en vilja att ta mig upp ur sängen, äta, dricka och fungera på ett liknande sätt som jag gjorde innan. Mamma var upp med två smörgåsar och en juice till mig. Hon sa att jag har inte druckit en droppe sen i Torsdags, och inte ätit mer än en skogsholms brödskiva med messmör sedan dess heller. Det kanske stämmer, mitt huvud hänger inte alltid med nu. Det är ganska groggy, som att jag börjar bli full. Snurrar lite ibland, och finns inte alls många gånger. 

Aug. 25, 2014

Måndag kväll. Telefonsamtalet från min storebror som krossade min värld i en miljon bitar. Och inte bara min. Hela min familjs och säkert fler därtill. "Jag hittade henne på badrumsgolvet" "Hon lever, men.." Sen minns jag inte riktigt alla detaljer. Jag ringde Tess, hon kom över. Flygbiljetter bokades och samtal med mamma där hon säger "hon andas inte själv längre". Jag visste redan då att Frida inte fanns längre, hon var borta. Även om jag försökte tänka att det kommer gå bra, så kände jag i hjärtat att det var för sent. Flyg till Istanbul. Sedan till Köpenhamn och vidare till Stockholm. Tåg till Sala där min halvsyster Maria hämtade mig och körde mig till Intensiven i Falun. Min halvbror Peter och hans familj våntade i receptionen, och vi åkte tillsammans upp till IV. Elliot var också där, hela jag gick sönder tusen gånger om när jag såg honom. Mosters lilla hjärta, han förtjänar inte det här. Mamma föll ihop i min famn och jag försökte med den lilla styrka jag hade i kroppen att hålla upp henne. Vi gick in till Frida tillsammans. Hon låg där, så liten och blek, med slangar överallt och maskiner som pep och andades åt henne. Jag satte mig bredvid henne, kramade hennes hand och pussade henne på pannan. Jag är här nu Frida, jag är hemma. 
 
Men hon svarade inte. Inte ett ord, inte en blick och inte heller höll hon min hand tillbaka. 
 
Vi satt ner med doktorn i något typ av konferenseum där hon förklarade hur stor hjärnblödningen var, och att det fanns ingenting dom kunde göra för att rädda Frida. När den lilla lilla blodcirkulationen som fanns kvar var borta, så var Frida död. Jag tänkte för mig själv att det här måste vara en hemsk dröm, för det kan inte vara min Frida dom pratar om. Måste vara någon annan, inte min syster. 
 
Timmarna på intensiven gick långsamt. Man befann sig lixom i någon typ av dvala. På onsdag morgon gjorde dom nya tester, ny röntgen. En manlig läkare tog in oss i det där rummet igen och förklarade att det var dags att stänga av respiratorn. Dom hade vetat det sedan dagen innan, men tagit beslutet att vi inte var redo att höra det. Därför hade dom vårdat henne en till natt, men det var dags att stänga av respiratorn under dagen. Frida var borta, hon försvann redan i lägenheten på Måndagen. 
 
En kvinnlig läkare berättade hur det skulle gå till, och vad som skulle hända efteråt. Jag gick in till Frida, höll henne extra hårt i handen och försökte förstå  Fredrik kom in, Peter, Elin och Hubbe. Mamma och Maria satt kvar i anhörig rummet. Dom började ta ur slangarna och respiratorn stängdes av. Hjärtat slog långsammare och långsammare, Frida började ändra färg och allt var så tyst. Fredrik la sin hand över min och Fridas, Hubbe pussade mig på huvudet och sen var det bara över. Efter en stund gick jag ut till mamma, Fredrik kom efter och vi båda föll ihop i hennes famn. 
 
Sedan dess har det mest varit en dvala. En dimma som inte verkar ta slut. Jag har legat i mammas säng i 2 dagar nu. Sovit. Drömt. Tänkt. Funderat. Har det verkligen hänt? Satt jag verkligen och höll min storasyster i handen när hennes hjärta slutade slå? Allt är så overkligt. Hur ska man klara av att gå vidare från det här? Utan henne? Det är tomt. Så tomt..
 
Jag är så väldigt tacksam över allt stöd jag fått. Min familj fått. Från vänner, bekanta, från personer som man inte haft kontakt med på många år. Från oväntat håll. Jag hade aldrig klarat mig utan er. Tack <3
 
Frida, jag älskar dig. Förlåt att jag inte sagt det så mycket som jag skulle. Så ofta som jag skulle. Men det gör jag, av hela mitt hjärta. Och tills vi träffas igen, kommer jag sakna dig varje dag. Varje minut, varje sekund. 
 
 


 

Aug. 23, 2014 - Alanya

Tillbaka på hemmaplan. Och jag vet att jag talar för Tess och Sophia också när jag säger att det suger. Nedräkningen till nästa resa påbörjades redan innan den här var slut. Som jag längtar!

På vägen körde jag och Sophia för Fethiye, Ölüdeniz och Kaş. Amazing Turkey, allt jag kan säga!