Sept. 18, 2014 - Stockholm

Igår var jag hos läkaren igen. Han försökte få fram att min sorg aldrig kommer försvinna, men jag kommer behöva lära mig att leva med den. Hitta ett sätt att ta mig ur sängen varje dag. Att det är okej att jag inte tänker på Frida 24/7. Att det är okej att vara glad ibland, även om sorgen bränner genom ryggraden, i alla celler i min kropp. Men kommer smärtan i bröstet någonsin försvinna? Den finns där jämt, och ibland så intensiv att mina ben faller undan under mig och luften försvinner ur mina lungor. 

I förrgår valde jag ut kläder till Frida. Kläder hon ska begravas i. Hennes sista outfit. Jag gick på magkänlsan, och hoppas hon blir nöjd. Jag la ner ett par strumpor i påsen också, så att hon inte ska frysa om fötterna. 

Sept. 15, 2014 - Stockholm

Det är mörkt. Dimmigt. Och kallt. Stockholm bjuder inte riktigt på lika många plusgrader som Alanya gjorde igår. Men det gör ingenting. För jag är på väg till skogen, till min mamma. Och där tänker jag krypa ner i en säng, under ett duntäcke, och försvinna från omvärlden. 

Sept. 09, 2014 - Alanya

"Hur mår du?" Den ständiga frågan. Jag förstår att den känns säkert lika dum att ställa, som den känns för mig att svara på. Hur mår jag? Mitt hjärta exploderade i tusen bitar innanför bröstkorgen på mig när Frida dog, och en stor del av mig dog med henne. Bitarna rasslar där inne, och för det mesta gör dom så ont att jag kan inte andas. 

Jag vaknade upp i Alanya igår. Det var verkligen inte planen, men hux flux satt jag på ett plan hem för att försöka andas lite. Kanske någonstans få lite ro. Och ja, det fick jag. Hemma hos Shirley, och på en soffa nära G där hans hjärtljud slog högre än tv:n. Iaf kändes det så. Det finns en miljon saker man kan säga om honom, och säkerligen minst dubbelt så många saker varför det var fel att jag var just där. I just den positionen. Men ja. Det var rätt. Lika rätt som det var att han var en av dom jag bröt ihop inför på sjukhuset. Tio tusen känslor överallt, och han är kopplad till så oerhört många. Det var han, det är han. Kanske kommer det alltid vara det på något sätt? 

Jag försökte släppa det mesta, tänkte att en kväll med hög musik skulle koppla bort mycket. Och det gjorde det. Många fina ansikten jag inte sett på väldigt länge. Samtidigt många extra hårda kramar, "Im so sorry canim" "I wanted to write you, but I didnt know what to write" och "I dont know what to say, I have no words". 

Sanningen är väl att det finns inga ord. Min storasyster, min irlänska tvilling, är borta. Det finns ingen människa i hela världen som kan få mig att explodera på en tiondels sekund, men heller ingen som jag skrattat så mycket med. Det var sällan ett förlåt fanns med i bilden, vi fick ur oss allt och sen var vi vänner igen. Så bra vänner att mamma många gånger stängde dörren åt oss för hon orkade inte med våra konversationer, våra skämt och hur vi var när vi var tillsammans. Som två pusselbitar, helt enkelt. 






Sept. 06, 2014 - Kopparberg

Det är Lördag. Enligt telefonen, jag var tvungen att se efter. Dagarna finns inte på samma sätt. 

Jag är sjukskriven. Vilket låter konstigt. Sjukskriven. Som att jag skulle vara förkyld eller ha ont i magen. Att lite vila hjälper, och sen är jag good to go again.  Redo för en ny arbetsvecka, nya utmaningar och inte längre ha den här smärtan i bröstet och tårarna som bränner i ögonen varje dag. 

Dom säger att det kommer bli bättre med tiden. Aldrig riktigt bra, det kommer alltid finnas ett hål inom mig, men att det blir lite lättare. Att det kommer en vilja att ta mig upp ur sängen, äta, dricka och fungera på ett liknande sätt som jag gjorde innan. Mamma var upp med två smörgåsar och en juice till mig. Hon sa att jag har inte druckit en droppe sen i Torsdags, och inte ätit mer än en skogsholms brödskiva med messmör sedan dess heller. Det kanske stämmer, mitt huvud hänger inte alltid med nu. Det är ganska groggy, som att jag börjar bli full. Snurrar lite ibland, och finns inte alls många gånger. 

Aug. 25, 2014

Måndag kväll. Telefonsamtalet från min storebror som krossade min värld i en miljon bitar. Och inte bara min. Hela min familjs och säkert fler därtill. "Jag hittade henne på badrumsgolvet" "Hon lever, men.." Sen minns jag inte riktigt alla detaljer. Jag ringde Tess, hon kom över. Flygbiljetter bokades och samtal med mamma där hon säger "hon andas inte själv längre". Jag visste redan då att Frida inte fanns längre, hon var borta. Även om jag försökte tänka att det kommer gå bra, så kände jag i hjärtat att det var för sent. Flyg till Istanbul. Sedan till Köpenhamn och vidare till Stockholm. Tåg till Sala där min halvsyster Maria hämtade mig och körde mig till Intensiven i Falun. Min halvbror Peter och hans familj våntade i receptionen, och vi åkte tillsammans upp till IV. Elliot var också där, hela jag gick sönder tusen gånger om när jag såg honom. Mosters lilla hjärta, han förtjänar inte det här. Mamma föll ihop i min famn och jag försökte med den lilla styrka jag hade i kroppen att hålla upp henne. Vi gick in till Frida tillsammans. Hon låg där, så liten och blek, med slangar överallt och maskiner som pep och andades åt henne. Jag satte mig bredvid henne, kramade hennes hand och pussade henne på pannan. Jag är här nu Frida, jag är hemma. 
 
Men hon svarade inte. Inte ett ord, inte en blick och inte heller höll hon min hand tillbaka. 
 
Vi satt ner med doktorn i något typ av konferenseum där hon förklarade hur stor hjärnblödningen var, och att det fanns ingenting dom kunde göra för att rädda Frida. När den lilla lilla blodcirkulationen som fanns kvar var borta, så var Frida död. Jag tänkte för mig själv att det här måste vara en hemsk dröm, för det kan inte vara min Frida dom pratar om. Måste vara någon annan, inte min syster. 
 
Timmarna på intensiven gick långsamt. Man befann sig lixom i någon typ av dvala. På onsdag morgon gjorde dom nya tester, ny röntgen. En manlig läkare tog in oss i det där rummet igen och förklarade att det var dags att stänga av respiratorn. Dom hade vetat det sedan dagen innan, men tagit beslutet att vi inte var redo att höra det. Därför hade dom vårdat henne en till natt, men det var dags att stänga av respiratorn under dagen. Frida var borta, hon försvann redan i lägenheten på Måndagen. 
 
En kvinnlig läkare berättade hur det skulle gå till, och vad som skulle hända efteråt. Jag gick in till Frida, höll henne extra hårt i handen och försökte förstå  Fredrik kom in, Peter, Elin och Hubbe. Mamma och Maria satt kvar i anhörig rummet. Dom började ta ur slangarna och respiratorn stängdes av. Hjärtat slog långsammare och långsammare, Frida började ändra färg och allt var så tyst. Fredrik la sin hand över min och Fridas, Hubbe pussade mig på huvudet och sen var det bara över. Efter en stund gick jag ut till mamma, Fredrik kom efter och vi båda föll ihop i hennes famn. 
 
Sedan dess har det mest varit en dvala. En dimma som inte verkar ta slut. Jag har legat i mammas säng i 2 dagar nu. Sovit. Drömt. Tänkt. Funderat. Har det verkligen hänt? Satt jag verkligen och höll min storasyster i handen när hennes hjärta slutade slå? Allt är så overkligt. Hur ska man klara av att gå vidare från det här? Utan henne? Det är tomt. Så tomt..
 
Jag är så väldigt tacksam över allt stöd jag fått. Min familj fått. Från vänner, bekanta, från personer som man inte haft kontakt med på många år. Från oväntat håll. Jag hade aldrig klarat mig utan er. Tack <3
 
Frida, jag älskar dig. Förlåt att jag inte sagt det så mycket som jag skulle. Så ofta som jag skulle. Men det gör jag, av hela mitt hjärta. Och tills vi träffas igen, kommer jag sakna dig varje dag. Varje minut, varje sekund. 
 
 


 

Aug. 23, 2014 - Alanya

Tillbaka på hemmaplan. Och jag vet att jag talar för Tess och Sophia också när jag säger att det suger. Nedräkningen till nästa resa påbörjades redan innan den här var slut. Som jag längtar!

På vägen körde jag och Sophia för Fethiye, Ölüdeniz och Kaş. Amazing Turkey, allt jag kan säga!




Aug. 18, 2014 - Marmaris

Jag är i Marmaris med mina hjärtan. Och jag har det så bra, så bra ❤️ 




Aug. 09, 2014 - Alanya

En tredjedel av Augusti har passerat. Jag ligger nyduschad med blött hår i min soffa med en AC på för fulla varv. Det är varmt ute, så jag trivs ganska bra här hemma där det är en behaglig tempratur. Livet rullar på. Jobbet vart mer intensivt för en vecka sen, pressen vart större och ibland känns det som att jag slängdes in i en virvelvind. Men vad vore livet utan utmaning? Min magkänsla säger att det kommer bli bra, och det är väl egentligen allt som räknas. 



Juli. 29, 2014 - Alanya

En månad har passerat sedan sist. Jag önskar jag kunde säga att den passerat med speedy gonzales, men icke. Ramadan är över, och igår började seker bayram. Vi går in i Augusti på Fredag, och som jag längtat efter den månaden. Det vankas semester, och bilen styrs mot Marmaris. Ibland när jag tänker på det spricker jag nästan av glädje. Det kommer göra mig gott att åka dit, och att vara lite ledig. Så speedy gonzales, come out come out where ever you are!




Juni. 29, 2014 - Alanya

Tiden i Sverige gick alldeles för fort. Det var med ett tungt hjärta som jag satte mig på planet tillbaka till Turkiet. Men it is what it is..

Imorgon är det återigen Måndag, och en ny vecka börjar. En riktigt bra vecka dessutom. En hel del planer är gjorda, jag har två dagar ledigt och älskade J kommer från Sverige. Idag är livet på topp!



Juni. 23, 2014 - Kopparberg

Pga oroliga situationer i Sverige valde jag att flytta min semester, och lämna Turkiet. Dock var det inte så enkelt som jag hoppats på, men resa ska vara spännande sägs det. Flygförsening, systemfel, stoppad i passkontrollen. Ja, vad gick egentligen rätt? Jag fick iaf åka buss från Sabiha Gökcen till Atatürk, vilket var amazing. Jag har helt glömt bort hur mycket jag älskar Istanbul. Denna vackra, underbara stad. Jag satt såklart på guidesätet och visste inte riktigt åt vilket håll jag skulle titta. Busschauffören skrattade åt mig, och saktade ner lite grann när jag skulle ta bilder. 

Till Stockholm kom jag iaf till slut, där min fina storebror mötte upp med och vi körde till Avesta. Jag spenderade första tiden med honom och hans familj, innan vi igår åkte ut till Mamma. Här är jag nu, och vi får se hur länge jag stannar.. 




Juni 13, 2014 - Alanya

Fredag. Fredag den 13. Jag har feber och min hals är långt ifrån bra. Jag har precis kommit hem, slängt in en tvättmaskin och lagt mig på soffan. Så oerhört skönt att ligga ned, med Vampire Diaries på TVn. 

För några dagar sedan packade jag ihop varendaste lite sak i min lägenhet, och flyttade därifrån. Min bästa Tine hjälpte mig, utan henne hade jag nog fått hålla på halva natten. Det känns sorgligt att lämna den, men jag har sovit mer hos G än jag gjort i den lägenheten sen jag kom tillbaka i Mars. Jag har dessutom mitt andra boende här ute i Avsallar. Två lägenheter är onödigt, helt enkelt. 

Nu återgår jag till VD, heippa!

Juni. 01, 2014 - Alanya

Juni är här, och jag är åter i Alanya. Dagarna gick alldeles för fort, det är tur att det inte är allt för lång tid tills jag ska tillbaka.. 

Vädret är inte på topp idag, men jag älskart! Lite regn är alltid välkommet, blixtrar lika så. En tromb flög förbi också, hur coolt som helst! 

Nu ska jag börja rulla hemåt. Jag och en kompis har ätit middag på Roberts Coffee, så nu är jag verkligen mätt och belåten. Sängen är renbäddad och jag ska krypa ner direkt jag kommer innanför dörren. Later people! 




Maj. 29, 2014 - Marmaris

Dubbla lediga dagar ledde till en roadtrip till Marmaris med Jenna och Jessica. Underbart! Lyckan är total, så himla skönt att vara tillbaka. Härj på barstreet, soluppgång i Icmeler med Mystery man, middag med Deturfamiljen och båttur i Gökova. Jag har skrattat så jag fått ont i magen och nästan inte kunnat andats. Det bästa skrattet som finns. ❤️ 




Maj. 17, 2014 - Alanya

Idag skulle hon vart här. Min fina, underbara vän. Jag älskar dig! ❤️