Juni. 25, 2015 - Stockholm

Morgonen startade med frukost med min finaste Angelica. Jag är så oerhört glad och lycklig att jag har turen att ha henne i mitt liv. Det är så skönt att vi träffats en hel del på senaste tiden. Och snart flyttar hon hit också. Det kan inte bli så mycket bättre än så.

4e dagen på jobbet, och imorgon är sista dagen innan det är helgledigt. Jag trivs så bra, så bra. Det är mycket att lära, mycket att ta in. För mig som gillar större utmaningar är det perfekt.

Juni. 21, 2015 - Stockholm

Tiden springer lixom iväg lite grann, och det har redan varit midsommar. Midsommarafton spenderades hemma hos Emelie i Motala. Trevligt folk, god mat och cider. Vad mer kan man behöva? Det vart dock en relativt tidig kväll då jag skulle tillbaka hem tidigt på morgonen och flytta. Bethina kom förbi, vi åt pizza och tjötade lite skit innan vi packade in bilen och for iväg. Så nu sitter jag här, i min nya säng, i mitt nya rum. Och det är så skönt! Efter ha bott på en sketen soffa i flera månader är en säng himmelskt!

Jag har dessutom skaffat mig ett nytt jobb. Skrev kontrakt i Tisdag, och har första dagen imorgon. Det känns riktigt, riktigt bra även om att en fast heltidstjänst skrämmer mig något. Det känns så vuxet, och begränsat på ett sätt. Nu kan jag inte riktigt dra när jag vill, utan nu är det jobb som gäller Måndag till Fredag. Men det lägger sig förhoppningsvis snart, och att jag börjar njuta av fördelarna och tryggheten med det istället.




Maj. 08, 2015 - Kopparberg

Samma veckodag. Samma klockslag. Samma kyrka. Samma präst. Samma kyrkovaktmästare. Jag hade hoppats på att slippa gå in i den där kyrkan igen. Någonsin. Vartfall inte på många, många år. Men livet ville annat. Livet verkar ofta vilja annat. 

Var du där, Leo? Lyssnade du på dom fina orden, dom fina låtarna? Såg du oss? Och din mamma. Din fina, fina mamma. Vi kramades efteråt. Kramar gör det lite lättare att andas. Det tyckte hon också. Ord finns inte till. Räcker inte till. 

Ni tar väl hand om varandra där uppe? Skrattar. Kramas. Har kul. Mår bra. Tillsammans. Jag vill tro att det inte finns någon sorg, ingen smärta. Utan att ni flyger runt på små moln. 

Jag skulle byta. Utan att tveka. Jag skulle offra mitt liv om Frida fick sitt tillbaka. Mer gick förlorat när hon försvann, än om jag hade gjort det. Det går ingen dag utan att jag tänker att jag borde hoppa. För att få se henne. För att få smärtan att försvinna. Men jag vet att det inte är min tid. Inte än. Och när det väl är det, då står hon där. Och det gör väl du också, Leo..? 

Mars. 31, 2015 - Stockholm

God gives his thoughest battles to his strongest soldiers. Men frågan är hur många strider ska en människa behöva ta? Varför ska en person behöva hantera en sån smärta, som sedan bara fylls på? Vart är logiken? Jag tänker på din mamma. Fina, starka, underbara hon. Sist jag träffade henne var på Fridas begravning, och minnet är väldigt suddigt av vad som vart sagt. Vart det ens sagt något? Men hon var där. Stöttande. Kramandes. Hjälpandes på sitt sätt. 

Trösten i att du nu får träffa Janne, glädjer mig. Att efter alla dessa år utan honom så får ni äntligen ses igen. Att den där smärtan i varje hjärtslag försvunnit. Den som bara din lillebror kan ta bort. Ni kramas säkert för fullt där uppe. Ta hand om varandra. Och ta hand om Frida för mig. Hon är stark, men hon kan behöva lite hjälp ibland. 

Vila i frid, Leo. 

Mars. 13, 2015 - Stockholm

Det vart jul. Nyår. Fridas födelsedag. Alla hjärtans dag. 6-månaders dagen. Och lika ofattbart alltihop. Min hjärna hänger fortfarande inte med och måste dagligen slåss med tankar om vad som egentligen hände. Ibland känns det som igår, och andra gånger som att jag varit i det här mörka hålet en evighet. Att smärtan i bröstet alltid funnits där, och tankar om att hoppa från Globen bara för att få se henne, bara för att få tomrummet i hjärtat som bara hon kan fylla, fullt igen. 
 
Det är Mars. Snart mitten av Mars. Flera av mina bästisar lämnar landet, en efter en, för att göra en säsong i Turkiet. Det känns tomt att dom åker, även om dom inte varit precis här bredvid mig under vintern heller så har dom vartfall varit i Sverige. Konstigt nog har jag ingen känsla av att jag vill åka. Jag trodde den skulle infinna sig, men det är snarare tvärtom. Jag tycker om att vara hemma, jag trivs bra här i Stockholm hos Rebecca. Jag har fått fler jobberbjudanden, men inget som passade. Men någon gång ska väl även jag komma fram till vad jag vill göra framöver, vad jag vill göra när jag blir vuxen.
 
 

Dec. 19, 2014 - Stockholm

Kalaset i Måndags var riktigt mysigt. God mat, härliga drinkar och underbara vänner. Jag la verkligen all energi på att vara glad, och att försöka få smärtan i bröstet att dämpas lite. Och utan mina fina hade det nog inte lyckats. Inte bara ni som var med mig utan ni andra också. Samtal i mängder från olika +nummer, sms, texter, bilder och sånger. Så himla mycket kärlek till er ❤️ 


Jag har hunnit med en till arbetsintervju, men jag valde att tacka nej till jobberbjudandet då lönen var för dålig. Även om jobbet var bra på många sätt, så spelade pengarna större roll. Jakten fortsätter 👌 








Dec. 11, 2014 - Stockholm

Idag går tankarna hejvilt. Sömnen infann sig inte förrän vid 6 imorse och deep down funderar jag på om jag gjorde rätt val att flytta till Stockholm. Återigen står jag långt ifrån familjen, och det tär. Det tär så oerhört. Kanske är det bättre att flytta hem igen, låta Stockholm vänta ett tag till.. Jag går på nålar, hela tiden. Som en bomb som aldrig slutar explodera, utan det fylls bara på med krut hela tiden. 

Dec. 09, 2014 - Stockholm

Jag vill sova. Hela tiden. Inte vara vaken en enda stund. Inte behöva vakna varje dag och inse att det är faktiskt sant. Frida dog. Hon dog verkligen. Hon togs ifrån mig. 

Hjärnan spelar. Eller så vill den inte förstå. Så många gånger som den inbillar mig att det inte hände, för att lika många gånger få mig inse att det rinner tårar ner för min kind utan att jag ens märkt det. 

Jag vill stanna i drömmarnas värld, där hon ibland dyker upp. Jag får krama henne. Höra henne prata. Bara titta på henne. 

Inatt är en sån där natt där kudden är blöt. Det är suddigt för ögonen och det känns som att jag har djupa skåror i ansiktet efter alla floder som runnit ner. Igår var en sån natt. I förrgår också. Och kvällen före det. Och kvällen före det. Så många kvällar nu att jag tappat räkningen. Jag fick kväva det på jobbet, och folk på tunnelbanan kollade konstigt. Kanske nyfiket? 

Jag vill sova. Men inte vakna. Inte vakna till en verklighet som gör så ont. Som sliter mig i stycken varje sekund. Varje minut. Varje timme. Det gör så ont, ont i varje liten cell som jag består av. 




Nov. 30, 2014 - Stockholm

Imorgon börjar årets bästa månad. Men i år är det annorlunda. Måste man fira födelsedagen? Julen? Nyårsafton? Hon kommer ju saknas i allt. Och fira nyår? Fira att ett nytt år börjar utan henne? 

Dom senaste dagarna har varit ok. Jobbet går bra, jag har träffat några av mina fina vänner jag inte sett på länge och njutit av att vara i Stockholm. Men så fort jag blir ensam, kommer en miljon tankar. Inatt när jag var på väg hem från jobbet var det tungt. Saknaden sköljde över mig och jag tänkte att jag kanske bara ska hoppa från Sankt Eriksbron, bara för att få träffa Frida igen. För att få se henne, krama henne, höra henne prata. För att slippa smärtan att inte ha henne här. För att slippa gå igenom en stor strid varje morgon för att ta mig ur sängen. 

Idag tog jag mig inte ur sängen förrän vid 19-tiden. Jag har gömt mig under täcket hela dagen. Lyssnat på musik. Gråtit. Sovit. Försökt förtränga. Försökt förstå. Men det går inte. 






Nov. 25, 2014 - Avesta

I Torsdags kväll skickade jag in en jobbansökan. Fredag morgon fick jag samtal om en intervju. Igår morse hade jag intervjun och ca 1 h efter intervjuns slut fick jag ett jobberbjudande. Imorgon skriver jag kontrakt och kör mitt första arbetspass. Det känns bra. Jag är laddad och har en bra känsla över att spendera lite tid i Sverige. Och om 6 dagar flyttar jag hem till Rebecca. Jag flyttar hem, helt enkelt. 

Idag fyller mosters lilla hjärta år. Elliot blir 6 år - vart tog den tiden vägen? Jag är så stolt över att vara moster till just dig. Älskade, vackra, underbara barn. Du är så fantastisk på alla sätt, och jag hoppas du vet att min kärlek till dig har inget slut. 

Jag var in på ett café och köpte en tårtbit. En bit rosa prinsesstårta. Så köpte jag även ett kort, en ängel och ett ljus format som ett hjärta och åkte till Frida. Man ska få tårta på födelsedagar, även om det är en rosa tårta. 




Nov. 11, 2014 - Alanya

Jag ligger i sängen. Endast skenet från värmeljuset på nattduksbordet lyser upp sovrummet. Jag tittar ut genom balkongdörren och ser Kale. Underbara, vackra Kale. Finns inget som är så hemma som det. 

Jag och Leila har setat bakom Red Tower och druckit Malibu med Cola. Ätit gummibjörnar, lyssnat på musik och pratat. Pratat pratat och pratat. Nu är jag ensam, och en miljoner tankar går genom huvudet. Som vanligt. Känslorna väller över och tårarna bränner bakom ögonen. Huvudet är tungt, och kroppen är trött. Ord ekar. I love you, I really do and Im sorry I havnt said it often enough when you needed it. Det är jag med. Jag är också ledsen över det. Men det förändrar ingenting. 

Jag önskar Frida var här. Eller bara att hon skulle svara i telefonen om jag ringde. Bara någonting. Bara att jag kunde vakna upp ur den här mardrömmen. Lillasyster behöver dig, förstår du det? Hör du det, hör du mig? 




Okt. 30, 2014 - Alanya

Inatt vaknade jag av stormen utanför. Regnet. Åskan. Blixtrarna som sken upp hela sovrummet. Jag låg vaken väldigt länge. Tänkte, tänkte och tänkte mer. Försökte få fram något positivt. "Varje dag som går är en dag närmare tills jag får se dig igen". Låter lite tröstande, fram till att jag inser att dagar kommer att bli veckor. Som blir månader. Som blir år. Kanske 1 år, kanske 70 år. Sanningen är ju att jag inte vet svaret när jag får se dig igen, vilket gör att en nedräkning bara känns dumt. 

Mammas ord om när hon berättar om ett medium ekar i huvudet. "Sedan första dagen jag fick kontakt med Frida så pratar hon om en lillasyster. Hon nämner henne inte vid namn, hon visar bokstaven F och upprepar lillasyster. Som att det är hennes namn, och inget annat. Lillasyster, lillasyster, lillasyster. Hon säger Irland, gång på gång. Och att om du frågar lillasyster så vet hon vad Frida menar". 

Ja. Jag vet vad Frida menar. Jag vet exakt vad hon menar. Jag har alltid varit skepiskt till det övernaturliga. Till att se, höra och prata med andar. Även om jag alltid varit så facinerad av det, och på något sätt velat tro på det. Idag försöker jag verkligen. Med alla celler i hela min kropp att tro. Det är för jobbigt att tänka att Frida inte kommer att vara med oss. Att det bara är slut. Hon är borta, och kommer inte igen. 





Okt. 11, 2014 - Stockholm

Igår kväll var jag och mamma till Frida. Satte upp en lykta, och tända ljus. Jag tänkte att jag skulle prata lite med henne när jag åkte dit, men det kom bara tårar. Gick inte att få fram ord till henne. Jag försökte tänka att hon var med mig, att hon stod bredvid mig. Inte att hon låg där, flera meter ner i en vit kista. Under jorden, i mörkret, helt ensam. Det var skönt att ha mamma med mig. Planen var från början att jag skulle åkte ensam för mamma är sjuk. Men precis innan jag skulle åka, kom hon ner för trappan och sa att jag inte ska åka ensam. Världens bästa mamma. Jag hade inte klarat det ensam, det vet jag. 

Idag är en jobbig dag. Tårarna har kommit och gått i flera timmar nu. Jag har valt att åka ner till Turkiet igen. Hade ni frågat mig iförrgår, hade jag sagt nej. Som jag gjort ganska länge nu. Men idag sitter jag på tåget till Arlanda. Någonstans inom mig var det en liten röst som sa att dom här 4 veckorna som är kvar av säsongen kan göra mig gott att göra klart. Byta miljö, fokusera på något annat. Men det är tungt. Väldigt tungt att lämna Sverige. På något sätt ska jag klara det, jag har mina krigare och stöttepelare med mig. Några håller mig i handen, andra finns ett samtal bort. 

Jag drömde inatt att Frida hade packat sin väska och åkte med mig. Jag väljer att tro att på något sätt, på hennes sätt, så vill hon berätta att det är ok att jag åker. Att det är rätt val. 




Okt. 05, 2014 - Kopparberg

Klockan är mycket. Eller lite, beroende på hur man ser på saken. Sömnen har inte infunnit sig än, och det börjar ljusna utanför fönstret. 

Begravningen var i Fredags. Jag bröt ihop redan innan vi kom in i kyrkan. På programmet stod det Fridas namn. Så overkligt att se det. Var det verkligen min Frida, min systers, begravning? Den fina, vita kistan stod i mitten. Fina kort och vackra blommor fanns också. En tavla hon hade målat. Prästen började prata. Jag kan inte komma ihåg vad hon sa, men det var någon bön och prat om Frida. Hennes musik spelades, och jag befann mig mest i min storebrors famn. 

Vi bar sedan ut kistan. Fredrik och Peter längst fram, två bröder. Jag och Maria i mitten, två systrar. Och en plastpappa och kusin där bak. Michael Jackson - Will you be there spelades när vi gick ut. 

Bilar förde oss vidare mot kyrkogården, där dom gråa molnen hade spruckit upp och solen sken med varma strålar. Vi sänkte ner henne under jorden, och jag satt väldigt länge efter kanten innan jag pussade på den röda rosen som jag hade i handen, och släppte ner den på kistan. 

Sedan dess har jag legat i sängen under mitt täcke. Telefonen har varit avstängd. Jag har sovit. Funderat. Tänkt. Gråtit. Gråtit lite mer. Varit arg. Arg för att min syster aldrig får se sin son växa upp. Att han inte har någon mamma längre. Att min mamma nu bara har en dotter, istället för två. Att jag och mina syskon saknar en syster. Att mina framtida barn aldrig får träffa sin moster. Att livet är så orättvist. Att allt äntligen började ordna upp sig för Frida, för att hon sedan bara ska försvinna. Att jag aldrig hann flytta tillbaka hem. 

Dom säger att jag ska tänka att hon har det bra där hon är nu. Men det skiter jag i. Jag tänker vara självisk och tänka att det är min syster, MIN, och hon ska vara här. Med mig. Inte där. Inte där jag inte kan se henne, ta på henne eller prata med henne. 

Varje dag som går, är en dag närmare tills jag får se dig igen. Står du där och möter mig sen när det är min tur? Välkomnar du mig till Nangijala? Jag hoppas det. Tills dess kommer jag sakna dig. Varje dag. Jag kommer längta efter dig. Varje dag ❤️








Sept. 25, 2014 - Kopparberg

25e. En månad sedan samtalet kom. En månad sedan min värld gick i tusen bitar, som när man kastar en sten genom ett fönster. Min värld. Våran värld. 

Det är mycket nu. Bestämma gravplats, möte med psykologen, möte med prästen. Försöka förbereda mig inför nästa Fredag. Någonstans försöka hitta styrka att gå in genom kyrkdörrarna och sätta mig längst fram bredvid kistan. För att ta farväl, ett sista farväl av min storasyster. 

För någon dag sen kom paniken över att jag inte kom ihåg hennes röst. Eller hennes lukt. Jag försökte lukta på en av hennes tröjor, men det hjälpte inte. Jag hittade två 10 sekunders filmsnuttar på hennes Facebook som jag spelade upp. Hennes röst var där, hennes skratt. Jag bröt ihop helt, och gick ner i köket där jag kastade mig i mammas famn. Min fina, underbara mamma. Som jag beundrar henne. Hennes styrka är utom gränser. 

Jag beställde ett halsband till Frida som kom igår. Och ett till mig. Frida ska ha sitt på sig när hon begravs, så att hon alltid har det med sig. Där det står storasyster. Och jag ska ha mitt, där det står lillasyster.