Okt. 30, 2014 - Alanya

Inatt vaknade jag av stormen utanför. Regnet. Åskan. Blixtrarna som sken upp hela sovrummet. Jag låg vaken väldigt länge. Tänkte, tänkte och tänkte mer. Försökte få fram något positivt. "Varje dag som går är en dag närmare tills jag får se dig igen". Låter lite tröstande, fram till att jag inser att dagar kommer att bli veckor. Som blir månader. Som blir år. Kanske 1 år, kanske 70 år. Sanningen är ju att jag inte vet svaret när jag får se dig igen, vilket gör att en nedräkning bara känns dumt. 

Mammas ord om när hon berättar om ett medium ekar i huvudet. "Sedan första dagen jag fick kontakt med Frida så pratar hon om en lillasyster. Hon nämner henne inte vid namn, hon visar bokstaven F och upprepar lillasyster. Som att det är hennes namn, och inget annat. Lillasyster, lillasyster, lillasyster. Hon säger Irland, gång på gång. Och att om du frågar lillasyster så vet hon vad Frida menar". 

Ja. Jag vet vad Frida menar. Jag vet exakt vad hon menar. Jag har alltid varit skepiskt till det övernaturliga. Till att se, höra och prata med andar. Även om jag alltid varit så facinerad av det, och på något sätt velat tro på det. Idag försöker jag verkligen. Med alla celler i hela min kropp att tro. Det är för jobbigt att tänka att Frida inte kommer att vara med oss. Att det bara är slut. Hon är borta, och kommer inte igen. 





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback