Sept. 09, 2014 - Alanya
"Hur mår du?" Den ständiga frågan. Jag förstår att den känns säkert lika dum att ställa, som den känns för mig att svara på. Hur mår jag? Mitt hjärta exploderade i tusen bitar innanför bröstkorgen på mig när Frida dog, och en stor del av mig dog med henne. Bitarna rasslar där inne, och för det mesta gör dom så ont att jag kan inte andas.
Jag vaknade upp i Alanya igår. Det var verkligen inte planen, men hux flux satt jag på ett plan hem för att försöka andas lite. Kanske någonstans få lite ro. Och ja, det fick jag. Hemma hos Shirley, och på en soffa nära G där hans hjärtljud slog högre än tv:n. Iaf kändes det så. Det finns en miljon saker man kan säga om honom, och säkerligen minst dubbelt så många saker varför det var fel att jag var just där. I just den positionen. Men ja. Det var rätt. Lika rätt som det var att han var en av dom jag bröt ihop inför på sjukhuset. Tio tusen känslor överallt, och han är kopplad till så oerhört många. Det var han, det är han. Kanske kommer det alltid vara det på något sätt?
Jag försökte släppa det mesta, tänkte att en kväll med hög musik skulle koppla bort mycket. Och det gjorde det. Många fina ansikten jag inte sett på väldigt länge. Samtidigt många extra hårda kramar, "Im so sorry canim" "I wanted to write you, but I didnt know what to write" och "I dont know what to say, I have no words".
Sanningen är väl att det finns inga ord. Min storasyster, min irlänska tvilling, är borta. Det finns ingen människa i hela världen som kan få mig att explodera på en tiondels sekund, men heller ingen som jag skrattat så mycket med. Det var sällan ett förlåt fanns med i bilden, vi fick ur oss allt och sen var vi vänner igen. Så bra vänner att mamma många gånger stängde dörren åt oss för hon orkade inte med våra konversationer, våra skämt och hur vi var när vi var tillsammans. Som två pusselbitar, helt enkelt.
Kommentarer
Trackback