- Fall seven times, stand up eight

Det vart jul. Nyår. Fridas födelsedag. Alla hjärtans dag. 6-månaders dagen. Och lika ofattbart alltihop. Min hjärna hänger fortfarande inte med och måste dagligen slåss med tankar om vad som egentligen hände. Ibland känns det som igår, och andra gånger som att jag varit i det här mörka hålet en evighet. Att smärtan i bröstet alltid funnits där, och tankar om att hoppa från Globen bara för att få se henne, bara för att få tomrummet i hjärtat som bara hon kan fylla, fullt igen. 

 

Det är Mars. Snart mitten av Mars. Flera av mina bästisar lämnar landet, en efter en, för att göra en säsong i Turkiet. Det känns tomt att dom åker, även om dom inte varit precis här bredvid mig under vintern heller så har dom vartfall varit i Sverige. Konstigt nog har jag ingen känsla av att jag vill åka. Jag trodde den skulle infinna sig, men det är snarare tvärtom. Jag tycker om att vara hemma, jag trivs bra här i Stockholm hos Rebecca. Jag har fått fler jobberbjudanden, men inget som passade. Men någon gång ska väl även jag komma fram till vad jag vill göra framöver, vad jag vill göra när jag blir vuxen.