Nov. 12, 2015 - Avesta

November. Det är mörkt. Och ganska kallt. Vintern är på väg. Sen jag skrev sist i Augusti har jag varit i Alanya. Och Marmaris. Och Köpenhamn. Och Alanya igen. Det har varit ett väldigt farande, känns som att jag nästan aldrig är hemma längre. 

Jag hade på ett sätt velat släppa Turkiet, och speciellt Alanya. Göra något nytt, se något annat. Alanya har väl alltid varit en typ av drog, och där inne i ruset är jag van vid att vara femhundraelva mil ifrån verkligheten på något vis. Jag är van att inte ha Frida runt hörnet, och för den där lilla, lilla millisekunden som hjärtat inte gör fullt lika ont och huvudet är för högt bland molnen för att minnas vad som egentligen har hänt, gör det värt att åka dit. Låter säkert jättekonstigt, men jag gör helt enkelt det jag behöver för att överleva. För att ta mig igenom ytterligare en dag. För att inte hoppa framför ett tåg. Sen får folk tycka lite som dom vill, its a free country. 

Idag har jag och storebror varit på kyrkogården och tänt ljus vid Fridas grav. Det var längesen jag var där nu, och kände att jag behövde åka dit. Samla lite kraft, försöka andas lite. Det är en sån underlig sak att veta att där, flera meter nedanför våra fötter, så ligger hon. Helt ensam, i en fin vit kista.