- Fall seven times, stand up eight

Jag är sjukskriven. Vilket låter konstigt. Sjukskriven. Som att jag skulle vara förkyld eller ha ont i magen. Att lite vila hjälper, och sen är jag good to go again.  Redo för en ny arbetsvecka, nya utmaningar och inte längre ha den här smärtan i bröstet och tårarna som bränner i ögonen varje dag. 

Dom säger att det kommer bli bättre med tiden. Aldrig riktigt bra, det kommer alltid finnas ett hål inom mig, men att det blir lite lättare. Att det kommer en vilja att ta mig upp ur sängen, äta, dricka och fungera på ett liknande sätt som jag gjorde innan. Mamma var upp med två smörgåsar och en juice till mig. Hon sa att jag har inte druckit en droppe sen i Torsdags, och inte ätit mer än en skogsholms brödskiva med messmör sedan dess heller. Det kanske stämmer, mitt huvud hänger inte alltid med nu. Det är ganska groggy, som att jag börjar bli full. Snurrar lite ibland, och finns inte alls många gånger. 

Måndag kväll. Telefonsamtalet från min storebror som krossade min värld i en miljon bitar. Och inte bara min. Hela min familjs och säkert fler därtill. "Jag hittade henne på badrumsgolvet" "Hon lever, men.." Sen minns jag inte riktigt alla detaljer. Jag ringde Tess, hon kom över. Flygbiljetter bokades och samtal med mamma där hon säger "hon andas inte själv längre". Jag visste redan då att Frida inte fanns längre, hon var borta. Även om jag försökte tänka att det kommer gå bra, så kände jag i hjärtat att det var för sent. Flyg till Istanbul. Sedan till Köpenhamn och vidare till Stockholm. Tåg till Sala där min halvsyster Maria hämtade mig och körde mig till Intensiven i Falun. Min halvbror Peter och hans familj våntade i receptionen, och vi åkte tillsammans upp till IV. Elliot var också där, hela jag gick sönder tusen gånger om när jag såg honom. Mosters lilla hjärta, han förtjänar inte det här. Mamma föll ihop i min famn och jag försökte med den lilla styrka jag hade i kroppen att hålla upp henne. Vi gick in till Frida tillsammans. Hon låg där, så liten och blek, med slangar överallt och maskiner som pep och andades åt henne. Jag satte mig bredvid henne, kramade hennes hand och pussade henne på pannan. Jag är här nu Frida, jag är hemma. 

 

Men hon svarade inte. Inte ett ord, inte en blick och inte heller höll hon min hand tillbaka. 

 

Vi satt ner med doktorn i något typ av konferenseum där hon förklarade hur stor hjärnblödningen var, och att det fanns ingenting dom kunde göra för att rädda Frida. När den lilla lilla blodcirkulationen som fanns kvar var borta, så var Frida död. Jag tänkte för mig själv att det här måste vara en hemsk dröm, för det kan inte vara min Frida dom pratar om. Måste vara någon annan, inte min syster. 

 

Timmarna på intensiven gick långsamt. Man befann sig lixom i någon typ av dvala. På onsdag morgon gjorde dom nya tester, ny röntgen. En manlig läkare tog in oss i det där rummet igen och förklarade att det var dags att stänga av respiratorn. Dom hade vetat det sedan dagen innan, men tagit beslutet att vi inte var redo att höra det. Därför hade dom vårdat henne en till natt, men det var dags att stänga av respiratorn under dagen. Frida var borta, hon försvann redan i lägenheten på Måndagen. 

 

En kvinnlig läkare berättade hur det skulle gå till, och vad som skulle hända efteråt. Jag gick in till Frida, höll henne extra hårt i handen och försökte förstå  Fredrik kom in, Peter, Elin och Hubbe. Mamma och Maria satt kvar i anhörig rummet. Dom började ta ur slangarna och respiratorn stängdes av. Hjärtat slog långsammare och långsammare, Frida började ändra färg och allt var så tyst. Fredrik la sin hand över min och Fridas, Hubbe pussade mig på huvudet och sen var det bara över. Efter en stund gick jag ut till mamma, Fredrik kom efter och vi båda föll ihop i hennes famn. 

 

Sedan dess har det mest varit en dvala. En dimma som inte verkar ta slut. Jag har legat i mammas säng i 2 dagar nu. Sovit. Drömt. Tänkt. Funderat. Har det verkligen hänt? Satt jag verkligen och höll min storasyster i handen när hennes hjärta slutade slå? Allt är så overkligt. Hur ska man klara av att gå vidare från det här? Utan henne? Det är tomt. Så tomt..

 

Jag är så väldigt tacksam över allt stöd jag fått. Min familj fått. Från vänner, bekanta, från personer som man inte haft kontakt med på många år. Från oväntat håll. Jag hade aldrig klarat mig utan er. Tack <3

 

Frida, jag älskar dig. Förlåt att jag inte sagt det så mycket som jag skulle. Så ofta som jag skulle. Men det gör jag, av hela mitt hjärta. Och tills vi träffas igen, kommer jag sakna dig varje dag. Varje minut, varje sekund. 

 

 

 

På vägen körde jag och Sophia för Fethiye, Ölüdeniz och Kaş. Amazing Turkey, allt jag kan säga!

Imorgon är det återigen Måndag, och en ny vecka börjar. En riktigt bra vecka dessutom. En hel del planer är gjorda, jag har två dagar ledigt och älskade J kommer från Sverige. Idag är livet på topp!

Till Stockholm kom jag iaf till slut, där min fina storebror mötte upp med och vi körde till Avesta. Jag spenderade första tiden med honom och hans familj, innan vi igår åkte ut till Mamma. Här är jag nu, och vi får se hur länge jag stannar.. 

För några dagar sedan packade jag ihop varendaste lite sak i min lägenhet, och flyttade därifrån. Min bästa Tine hjälpte mig, utan henne hade jag nog fått hålla på halva natten. Det känns sorgligt att lämna den, men jag har sovit mer hos G än jag gjort i den lägenheten sen jag kom tillbaka i Mars. Jag har dessutom mitt andra boende här ute i Avsallar. Två lägenheter är onödigt, helt enkelt. 

Nu återgår jag till VD, heippa!

Vädret är inte på topp idag, men jag älskart! Lite regn är alltid välkommet, blixtrar lika så. En tromb flög förbi också, hur coolt som helst! 

Nu ska jag börja rulla hemåt. Jag och en kompis har ätit middag på Roberts Coffee, så nu är jag verkligen mätt och belåten. Sängen är renbäddad och jag ska krypa ner direkt jag kommer innanför dörren. Later people! 

Dagarna rullar på, och jag har idag lagt in min semester. En som spenderas i Marmaris och en annan som spenderas i Sverige. 

Imorgon är det Tisdag, och då ska jag mysa med fina Ribekao. Drinkar, hög musik och en väldans massa skvaller. Det kan inte bli bättre.. 

Sista April idag - är det bara jag som tycker att April sprang iväg..? Imorgon är det första Maj och med lite tur kommer det bli en roadtrip inom snar framtid. Ska kolla över alla detaljer så fort jag får möjlighet. 

Gårdagen bestod av drinkar och dans. Queens Garden, Black Horse, Istanbul. Följt av några timmars prat om livet med min fina vän, fram tills klockan var närmare 6 och ögonen inte ville mer på varken honom eller mig. 

Mycket pågår i huvudet just nu, känns så överfullt att jag vet inte vart allt ska ta vägen. Livet på en pinne, antar jag. 

Idag är det iaf söndag. Påskdagen. Och min fina, underbara lilla brorsdotter Elsas födelsedag. Idag är det 3 år sedan jag satt där i bussen från Pamukkale när min storebror ringde och berättade att hon kommit till världen. Idag är en dag då jag önskar att jag var i Sverige, extra mycket. Så jag fick krama och pussa på henne. Henne. Alva. Elliot. Mamma. Ja, alla mina fina. 

Men, här ligger jag i min säng. Jag är ledig och har faktiskt inte tagit mig längre. Solen skiner utanför mitt sovrumsfönster och Bob Marley spelas på högsta volym. Gårdagen var underbar. Middag på BarCelona, drinkar på Queens, shots på The Doors och mer drinkar på Istanbul. Jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen många gånger. 

Ikväll är det kamp. Fenerbahçe - Besiktaş. Fick en inbjudan från oväntat håll om att se den. Han Bjk, jag Fb. Kan bli spännande!

Jag längtar tills Fredag natt. Jag längtar tills jag får krama om min fina hjärtevän. Hon kommer precis i rätt tid, min abstinens är stor. På söndag kommer dessutom finaste Tine, kan inte bli annat än bra det här. 

Nu ska jag återgå till Criminal Minds, sen är det dags för sängen. Natti!