- Fall seven times, stand up eight

Här sitter jag, i bilen, utanför ett av våra hotell med en ko framför mig. Jag skrattar lite för mig själv, och påminns hur mycket jag älskar det här landet. 

Tiden börjar rinna ut och inatt är sista natten hemma hos mamma. Imorgon bär det av mot Avesta och på Söndag rullar jag mot Arlanda. 

Älskar verkligen att vakna upp till världens snöväder. Som efter 7 timmar fortfarande kör på. Tack Sverige, tack!

Ytterligare en vecka har gått, fort som bara den dessutom, och idag påbörjades den sista veckan i Sverige för den här gången. Inte trodde jag att mina veckor här skulle gå så fort när jag satt hemma och hade panik över att lämna Turkiet. 

Helgen sa poff, och så var den över.  Idag är det Måndag. Fenerbahce spelar match ikväll, och jag blåhåller alla tummarna att grabbarna tar hem 3 poäng. Det är 2 veckor kvar tills första dagen på jobbet. På något sätt känner jag mig stressad. Vet inte riktigt varför, eftersom jag spenderar mina dagar med att nästan inte göra något alls förutom bakning och mina serier. 

Idag är en sån där dag som egentligen inte borde finnas. Där tankarna vandrar alldeles för långt bort, och klumpen i magen växer och växer. Hjärtat gör ont, och alla dessa "varför" gör att hjärnan längtar efter svar. Bakom ögonen trycker tårar som vill ut. Jag försöker få dom att torka ut. Att inte falla ned för min kind. Det är inte värt det, han är inte värd det. 

Här hemma händer det inte mycket. Efter min powernap igår så bakades det lite till. Silviakaka och kardemummakaka. Jag var chaufför till lillebror som skulle till Tandläkaren och mamma som skulle till Ica. Mamma köpte messmör och fjällfil - två anledningar till att stanna i Sverige för alltid. Bästa som finns. Jag fick några roliga besked och drack alldels för många koppar te. 

Klockan passerar 8 på morgonen. Tack vare en huvudvärk från helvetet som kickade in strax innan lunch igår så kunde jag inte ta mig upp ur sängen förräns närmare 20.00 på kvällen. Vilket resulterade i att jag inte sovit en blund inatt. Så istället har jag betat av en hel del Supernatural, jag har försökt få fram en live-sändning av Oscarsgalan utan framgång och jag har bakat. En blåbärspaj, en banankaka, en matlimpa och frukostbullar. Hela huset luktar nybakat, nom nom. Mamma kom ned vid 5 snåret och tyckte jag var knäpp som stod där och rullade bullar. Men alla bagare är väl uppe den tiden..? ;) 

Första Mars idag. Februari är över, med allt vad det innebär. Det är skönt, jag har längtat länge efter den här månaden. Mitt nya äventyr, som jag får dela med två av mina finaste människor, Tess och Tine. 

Idag kände jag att det var dags för en ny mobil. Min älskade 4s börjar bli sjuk, och fungerar inte alltid som den ska. Så jag for till Mobilbutiken och införskaffade mig en 5s, guldfärgad. Så fin, så fin. Jag är grymt imponerad av Apple att med bara ett tryck från iCloud så ser den nya mobilen exakt ut som den gamla. Dagens teknologi.. ;) Och även om Tess säger att det är same same med mobilerna, så är min guldfärgad och har fingeravtrycksläsare. Mihihi! 

En polishelikopter snurrar runt huset. Ut över skogen och sedan tillbaka till ovanför huset. Hållt på säkerligen en halvtimme nu. Min första tanke är; SERIALKILLER ON LOOSE!! Han kommer bryta sig in här, och hugga ihjäl oss alla i sömnen. Frågar mamma, i lite småpanikartad ton, är alla fönster och dörrar låsta?! Är hundarna klara för attack? Min mamma antyder att jag har livlig fantasi och borde sluta titta på Criminal Minds. Tydligen är dom ute och letar efter en försvunnen pojke.. Men det hade kunnat vara som jag sa!

Min sömn är helt ur balans och jag stängde av datorn vid 07 imorse. Inte ok. Det är det värsta med att vara sjuk, min dygnsrytm blir alltid fuckad efteråt. Måste försöka om det asap. 

Sen jag kom hem till mamma i Torsdags kväll har det varit sängläge deluxe. Febern kickade in och höll sig kvar tills lunchtid idag. Mycket fin "välkommen hem" - present, om jag får säga det själv. Mamma är världens bästa, serverar mig mat och dryck på rummet. Det här kan man ju vänja sig vid? 

Jag befinner mig i ett, inte alltför kallt, men snöigt Sverige. På bussen påväg mot Örebro. Det är faktiskt med ett tungt hjärta jag lämnar Stockholm. Jag har inte insett hur mycket jag saknar våran vackra, underbara huvudstad. Efter flygförbud (eller rättare sagt landningsförbud) i Istanbul igår så kom vi iväg från Alanya 2 timmar senare än vanligt. 4 timmar till följdförsening i Istanbul och jag satte min fot på svensk mark alldeles för sent för att hinna kramas med älskade Tess innan hon for härifrån. Men snart ses vi, och då kommer jag ha henne ca en halvtimme ifrån mig i 8 månader. Mötte upp Sophia en snabbis för att få lite papper och sedan åkte jag till Rebecca. Våra munnar gick i 190, som vanligt. Hon bakade scones som vi smaskade på samtidigt som vi drack några koppar te. Världens bästa kväll. 

Efter en hel del snapchat's med ord som slutade i ren frustration, som vanligt, försökte jag iaf få en liten blund. Klockan passerade 4 och alarmet gick av 06:10. Mindre kul. Men jag är på väg ut på äventyr, och bara det överväger tröttheten rejält. Jay Smith sjunger för fullt i lurarna, och lyckan infinner sig. 

Februari. Äntligen! Ny månad, som dessutom är årets kortaste. Sen är det Mars och då kickar äntligen jobbet igång. 

Jag har haft ett grymt Marmaris-sug senaste dagarna. Jag har pratat med min mystery man, och det är säkerligen mycket på grund av det som jag längtar dit. Jag saknar honom. Jag saknar att sitta vid stranden och prata i flera timmar och dricka te samtidigt som solen gör sig till känna. Skratta, kramas, åka på hans motorcykel. Bara vara, helt enkelt.