- Fall seven times, stand up eight

tankarna snurrar åt höger, vänster, framåt, bakåt, upp, ner. överallt och ingenstans helt enkelt. känslorna med för den delen. hur ska jag överleva i ett land jag inte trivs i och i vilken stad kommer jag minst vantrivas i? vilket jobb ska jag ha för att jag ska känna mig motiverad överhuvudtaget till att gå ur sängen varje morgon? och alla andra känslor som inte har med framtiden att göra, vad gör man av dom? dom som är mest jobbiga. tydligen ska man lägga dom i en burk och dra åt locket fick jag höra av en av mina fina, men när det med jämna mellanrum kommer en röst som gör lufthål i locket? vad gör man då? någon som vet? hojta isåfall, skulle vara bra att veta..

idag är det tisdag. jag har varit i avesta i sex dagar. det känns som en evighet. men redan efter två dagar sa jag & min syster återigen upp kontakten. och hur tragiskt det än är att jag säger det, så tycker jag det är skönt. man ska inte umgås med människor som tar energi och glädje av en. jag har mina bröder, min mamma & hubbe. jag har två (snart tre..) helt underbara syskonbarn. och jag har en hel del andra vackra människor i min närhet, som jag är oerhört glad över. även om jag inte säger det tillräckligt ofta.

önskar bara att jag kunde vara nöjd någon gång. nöjd och tillfredsställd med livet. jag har aldrig någonsin förstått mig på människor som säger att dom är nöjda med tillvaron, att dom inte vill något ha något mer. hur kan man vara det? varför kryper det inte i varenda liten centimeter i deras kroppar, så som det gör i min? jag har alltid tyckt att sånna människor är konstiga, att dom är tråkiga som bara den och att dom till större delen ljuger. ljuger för sig själva. för man kan inte vara nöjd till 110% med livet. eller är det bara jag som inte kan det? vill man inte alltid ha mer, ha det bättre och göra något värdigt så när man sitter där på hemmet när man är 80+ och kan sitta rak i ryggen och säga; jag gjorde allt jag ville göra, jag ångrar ingenting. eller är det återigen bara jag.?