Mars. 31, 2015 - Stockholm
God gives his thoughest battles to his strongest soldiers. Men frågan är hur många strider ska en människa behöva ta? Varför ska en person behöva hantera en sån smärta, som sedan bara fylls på? Vart är logiken? Jag tänker på din mamma. Fina, starka, underbara hon. Sist jag träffade henne var på Fridas begravning, och minnet är väldigt suddigt av vad som vart sagt. Vart det ens sagt något? Men hon var där. Stöttande. Kramandes. Hjälpandes på sitt sätt.
Trösten i att du nu får träffa Janne, glädjer mig. Att efter alla dessa år utan honom så får ni äntligen ses igen. Att den där smärtan i varje hjärtslag försvunnit. Den som bara din lillebror kan ta bort. Ni kramas säkert för fullt där uppe. Ta hand om varandra. Och ta hand om Frida för mig. Hon är stark, men hon kan behöva lite hjälp ibland.
Vila i frid, Leo.
Mars. 13, 2015 - Stockholm
Det vart jul. Nyår. Fridas födelsedag. Alla hjärtans dag. 6-månaders dagen. Och lika ofattbart alltihop. Min hjärna hänger fortfarande inte med och måste dagligen slåss med tankar om vad som egentligen hände. Ibland känns det som igår, och andra gånger som att jag varit i det här mörka hålet en evighet. Att smärtan i bröstet alltid funnits där, och tankar om att hoppa från Globen bara för att få se henne, bara för att få tomrummet i hjärtat som bara hon kan fylla, fullt igen.
Det är Mars. Snart mitten av Mars. Flera av mina bästisar lämnar landet, en efter en, för att göra en säsong i Turkiet. Det känns tomt att dom åker, även om dom inte varit precis här bredvid mig under vintern heller så har dom vartfall varit i Sverige. Konstigt nog har jag ingen känsla av att jag vill åka. Jag trodde den skulle infinna sig, men det är snarare tvärtom. Jag tycker om att vara hemma, jag trivs bra här i Stockholm hos Rebecca. Jag har fått fler jobberbjudanden, men inget som passade. Men någon gång ska väl även jag komma fram till vad jag vill göra framöver, vad jag vill göra när jag blir vuxen.