Dec. 14, 2013 - Alanya
Dagen före D. Sista dagen som 24-åring. Imorgon är jag halvvägs till 50. Och vet ni? Så oerhört skönt. Jag är redo att lämna det här året bakom mig. Det här har varit det jobbigaste året någonsin, utan tvekan. Jag har tappat bort mig själv så mycket att jag inte ens förstår hur mina vänner kan fortfarande finnas där. Jag vet inte vem jag är längre, så hur kan dom? Dom är vän med en främling - eller ser dom igenom allt och ser att jag ändå finns där inne? Långt långt där inne? Förhoppningsvis med en karta så att jag under det här året hittar tillbaka ut. Jag tackar vartfall gud att dom finns, för utan dom hade jag säkerligen gett upp för länge sedan.
Jag la upp en bild på Instagram igår, som fick väldigt mycket respons på sms, mail och samtal. "If I could go back to the day we met, I'm sorry but I'd turn around and walk the other way". Egentligen borde I'm sorry tas bort - för jag skulle inte vara ledsen att jag vände om. Jag skulle bara göra det. Det är en konstig känlsa. Jag ångrar honom inte, och som han sa; I will never be sorry that I met you, I will never regret what we had. Det är sant. Nu när man inte kan ta tillbaka tiden, så är det bara att acceptera, pussla ihop bitarna och försöka ta sig upp. En lärdom. Men fick jag gå tillbaka i tiden, så hade jag vänt på klackan direkt.
Kommentarer
Trackback