- Fall seven times, stand up eight

Måndag kväll. Telefonsamtalet från min storebror som krossade min värld i en miljon bitar. Och inte bara min. Hela min familjs och säkert fler därtill. "Jag hittade henne på badrumsgolvet" "Hon lever, men.." Sen minns jag inte riktigt alla detaljer. Jag ringde Tess, hon kom över. Flygbiljetter bokades och samtal med mamma där hon säger "hon andas inte själv längre". Jag visste redan då att Frida inte fanns längre, hon var borta. Även om jag försökte tänka att det kommer gå bra, så kände jag i hjärtat att det var för sent. Flyg till Istanbul. Sedan till Köpenhamn och vidare till Stockholm. Tåg till Sala där min halvsyster Maria hämtade mig och körde mig till Intensiven i Falun. Min halvbror Peter och hans familj våntade i receptionen, och vi åkte tillsammans upp till IV. Elliot var också där, hela jag gick sönder tusen gånger om när jag såg honom. Mosters lilla hjärta, han förtjänar inte det här. Mamma föll ihop i min famn och jag försökte med den lilla styrka jag hade i kroppen att hålla upp henne. Vi gick in till Frida tillsammans. Hon låg där, så liten och blek, med slangar överallt och maskiner som pep och andades åt henne. Jag satte mig bredvid henne, kramade hennes hand och pussade henne på pannan. Jag är här nu Frida, jag är hemma. 

 

Men hon svarade inte. Inte ett ord, inte en blick och inte heller höll hon min hand tillbaka. 

 

Vi satt ner med doktorn i något typ av konferenseum där hon förklarade hur stor hjärnblödningen var, och att det fanns ingenting dom kunde göra för att rädda Frida. När den lilla lilla blodcirkulationen som fanns kvar var borta, så var Frida död. Jag tänkte för mig själv att det här måste vara en hemsk dröm, för det kan inte vara min Frida dom pratar om. Måste vara någon annan, inte min syster. 

 

Timmarna på intensiven gick långsamt. Man befann sig lixom i någon typ av dvala. På onsdag morgon gjorde dom nya tester, ny röntgen. En manlig läkare tog in oss i det där rummet igen och förklarade att det var dags att stänga av respiratorn. Dom hade vetat det sedan dagen innan, men tagit beslutet att vi inte var redo att höra det. Därför hade dom vårdat henne en till natt, men det var dags att stänga av respiratorn under dagen. Frida var borta, hon försvann redan i lägenheten på Måndagen. 

 

En kvinnlig läkare berättade hur det skulle gå till, och vad som skulle hända efteråt. Jag gick in till Frida, höll henne extra hårt i handen och försökte förstå  Fredrik kom in, Peter, Elin och Hubbe. Mamma och Maria satt kvar i anhörig rummet. Dom började ta ur slangarna och respiratorn stängdes av. Hjärtat slog långsammare och långsammare, Frida började ändra färg och allt var så tyst. Fredrik la sin hand över min och Fridas, Hubbe pussade mig på huvudet och sen var det bara över. Efter en stund gick jag ut till mamma, Fredrik kom efter och vi båda föll ihop i hennes famn. 

 

Sedan dess har det mest varit en dvala. En dimma som inte verkar ta slut. Jag har legat i mammas säng i 2 dagar nu. Sovit. Drömt. Tänkt. Funderat. Har det verkligen hänt? Satt jag verkligen och höll min storasyster i handen när hennes hjärta slutade slå? Allt är så overkligt. Hur ska man klara av att gå vidare från det här? Utan henne? Det är tomt. Så tomt..

 

Jag är så väldigt tacksam över allt stöd jag fått. Min familj fått. Från vänner, bekanta, från personer som man inte haft kontakt med på många år. Från oväntat håll. Jag hade aldrig klarat mig utan er. Tack <3

 

Frida, jag älskar dig. Förlåt att jag inte sagt det så mycket som jag skulle. Så ofta som jag skulle. Men det gör jag, av hela mitt hjärta. Och tills vi träffas igen, kommer jag sakna dig varje dag. Varje minut, varje sekund.