Nov. 11, 2014 - Alanya

Jag ligger i sängen. Endast skenet från värmeljuset på nattduksbordet lyser upp sovrummet. Jag tittar ut genom balkongdörren och ser Kale. Underbara, vackra Kale. Finns inget som är så hemma som det. 

Jag och Leila har setat bakom Red Tower och druckit Malibu med Cola. Ätit gummibjörnar, lyssnat på musik och pratat. Pratat pratat och pratat. Nu är jag ensam, och en miljoner tankar går genom huvudet. Som vanligt. Känslorna väller över och tårarna bränner bakom ögonen. Huvudet är tungt, och kroppen är trött. Ord ekar. I love you, I really do and Im sorry I havnt said it often enough when you needed it. Det är jag med. Jag är också ledsen över det. Men det förändrar ingenting. 

Jag önskar Frida var här. Eller bara att hon skulle svara i telefonen om jag ringde. Bara någonting. Bara att jag kunde vakna upp ur den här mardrömmen. Lillasyster behöver dig, förstår du det? Hör du det, hör du mig? 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback