- Fall seven times, stand up eight

Okt. 05, 2014 - Kopparberg

Klockan är mycket. Eller lite, beroende på hur man ser på saken. Sömnen har inte infunnit sig än, och det börjar ljusna utanför fönstret. 

Begravningen var i Fredags. Jag bröt ihop redan innan vi kom in i kyrkan. På programmet stod det Fridas namn. Så overkligt att se det. Var det verkligen min Frida, min systers, begravning? Den fina, vita kistan stod i mitten. Fina kort och vackra blommor fanns också. En tavla hon hade målat. Prästen började prata. Jag kan inte komma ihåg vad hon sa, men det var någon bön och prat om Frida. Hennes musik spelades, och jag befann mig mest i min storebrors famn. 

Vi bar sedan ut kistan. Fredrik och Peter längst fram, två bröder. Jag och Maria i mitten, två systrar. Och en plastpappa och kusin där bak. Michael Jackson - Will you be there spelades när vi gick ut. 

Bilar förde oss vidare mot kyrkogården, där dom gråa molnen hade spruckit upp och solen sken med varma strålar. Vi sänkte ner henne under jorden, och jag satt väldigt länge efter kanten innan jag pussade på den röda rosen som jag hade i handen, och släppte ner den på kistan. 

Sedan dess har jag legat i sängen under mitt täcke. Telefonen har varit avstängd. Jag har sovit. Funderat. Tänkt. Gråtit. Gråtit lite mer. Varit arg. Arg för att min syster aldrig får se sin son växa upp. Att han inte har någon mamma längre. Att min mamma nu bara har en dotter, istället för två. Att jag och mina syskon saknar en syster. Att mina framtida barn aldrig får träffa sin moster. Att livet är så orättvist. Att allt äntligen började ordna upp sig för Frida, för att hon sedan bara ska försvinna. Att jag aldrig hann flytta tillbaka hem. 

Dom säger att jag ska tänka att hon har det bra där hon är nu. Men det skiter jag i. Jag tänker vara självisk och tänka att det är min syster, MIN, och hon ska vara här. Med mig. Inte där. Inte där jag inte kan se henne, ta på henne eller prata med henne. 

Varje dag som går, är en dag närmare tills jag får se dig igen. Står du där och möter mig sen när det är min tur? Välkomnar du mig till Nangijala? Jag hoppas det. Tills dess kommer jag sakna dig. Varje dag. Jag kommer längta efter dig. Varje dag ❤️

Så starka bilder och så starka ord. Du har mod.

Jag vet inget om din syster eller vad som hänt. Har bara av en slump hamnat på din blogg.
Det är bra att du klär din sorg i ord. Det underlättar sorgearbetet. För det är ett jobb du har framför dig.
Det är som du skriver svårt att förstå att där i kistan ligger din syster. Död allt för tidigt. Det tar tid att förstå att hon är död. Svårt att förstå att allt är förändrat och kommer så att förbli.

Alla sörjer. Men på olika vis. Det kan också bli en påfrestning.

Sorg är inte tillstånd utan en process. Det ändrar sig hela tiden. Känslorna växlar. Allt från ledsenhet till ilska. Men känslor är inte farliga, inte förbjudna. Man måste tillåta sig att känna.
Men fastna inte i en känsla. Känn den och släpp den.
Prata med dom som kan lyssna. Undvik de jobbiga.

Helt enkelt var rädd om dig och låt dig komma förre annat nu.

Massor av råd, jag vet. Men ta det inte som nya krav. Du vet bäst vad som hjälper dig igenom. Lyssna på det.