Okt. 11, 2014 - Stockholm
Igår kväll var jag och mamma till Frida. Satte upp en lykta, och tända ljus. Jag tänkte att jag skulle prata lite med henne när jag åkte dit, men det kom bara tårar. Gick inte att få fram ord till henne. Jag försökte tänka att hon var med mig, att hon stod bredvid mig. Inte att hon låg där, flera meter ner i en vit kista. Under jorden, i mörkret, helt ensam. Det var skönt att ha mamma med mig. Planen var från början att jag skulle åkte ensam för mamma är sjuk. Men precis innan jag skulle åka, kom hon ner för trappan och sa att jag inte ska åka ensam. Världens bästa mamma. Jag hade inte klarat det ensam, det vet jag.
Idag är en jobbig dag. Tårarna har kommit och gått i flera timmar nu. Jag har valt att åka ner till Turkiet igen. Hade ni frågat mig iförrgår, hade jag sagt nej. Som jag gjort ganska länge nu. Men idag sitter jag på tåget till Arlanda. Någonstans inom mig var det en liten röst som sa att dom här 4 veckorna som är kvar av säsongen kan göra mig gott att göra klart. Byta miljö, fokusera på något annat. Men det är tungt. Väldigt tungt att lämna Sverige. På något sätt ska jag klara det, jag har mina krigare och stöttepelare med mig. Några håller mig i handen, andra finns ett samtal bort.
Jag drömde inatt att Frida hade packat sin väska och åkte med mig. Jag väljer att tro att på något sätt, på hennes sätt, så vill hon berätta att det är ok att jag åker. Att det är rätt val.
Kommentarer
Trackback