Maj. 08, 2015 - Kopparberg
Samma veckodag. Samma klockslag. Samma kyrka. Samma präst. Samma kyrkovaktmästare. Jag hade hoppats på att slippa gå in i den där kyrkan igen. Någonsin. Vartfall inte på många, många år. Men livet ville annat. Livet verkar ofta vilja annat.
Var du där, Leo? Lyssnade du på dom fina orden, dom fina låtarna? Såg du oss? Och din mamma. Din fina, fina mamma. Vi kramades efteråt. Kramar gör det lite lättare att andas. Det tyckte hon också. Ord finns inte till. Räcker inte till.
Ni tar väl hand om varandra där uppe? Skrattar. Kramas. Har kul. Mår bra. Tillsammans. Jag vill tro att det inte finns någon sorg, ingen smärta. Utan att ni flyger runt på små moln.
Jag skulle byta. Utan att tveka. Jag skulle offra mitt liv om Frida fick sitt tillbaka. Mer gick förlorat när hon försvann, än om jag hade gjort det. Det går ingen dag utan att jag tänker att jag borde hoppa. För att få se henne. För att få smärtan att försvinna. Men jag vet att det inte är min tid. Inte än. Och när det väl är det, då står hon där. Och det gör väl du också, Leo..?
Kommentarer
Trackback