Okt. 30, 2014 - Alanya
Inatt vaknade jag av stormen utanför. Regnet. Åskan. Blixtrarna som sken upp hela sovrummet. Jag låg vaken väldigt länge. Tänkte, tänkte och tänkte mer. Försökte få fram något positivt. "Varje dag som går är en dag närmare tills jag får se dig igen". Låter lite tröstande, fram till att jag inser att dagar kommer att bli veckor. Som blir månader. Som blir år. Kanske 1 år, kanske 70 år. Sanningen är ju att jag inte vet svaret när jag får se dig igen, vilket gör att en nedräkning bara känns dumt.
Mammas ord om när hon berättar om ett medium ekar i huvudet. "Sedan första dagen jag fick kontakt med Frida så pratar hon om en lillasyster. Hon nämner henne inte vid namn, hon visar bokstaven F och upprepar lillasyster. Som att det är hennes namn, och inget annat. Lillasyster, lillasyster, lillasyster. Hon säger Irland, gång på gång. Och att om du frågar lillasyster så vet hon vad Frida menar".
Ja. Jag vet vad Frida menar. Jag vet exakt vad hon menar. Jag har alltid varit skepiskt till det övernaturliga. Till att se, höra och prata med andar. Även om jag alltid varit så facinerad av det, och på något sätt velat tro på det. Idag försöker jag verkligen. Med alla celler i hela min kropp att tro. Det är för jobbigt att tänka att Frida inte kommer att vara med oss. Att det bara är slut. Hon är borta, och kommer inte igen.
Okt. 11, 2014 - Stockholm
Igår kväll var jag och mamma till Frida. Satte upp en lykta, och tända ljus. Jag tänkte att jag skulle prata lite med henne när jag åkte dit, men det kom bara tårar. Gick inte att få fram ord till henne. Jag försökte tänka att hon var med mig, att hon stod bredvid mig. Inte att hon låg där, flera meter ner i en vit kista. Under jorden, i mörkret, helt ensam. Det var skönt att ha mamma med mig. Planen var från början att jag skulle åkte ensam för mamma är sjuk. Men precis innan jag skulle åka, kom hon ner för trappan och sa att jag inte ska åka ensam. Världens bästa mamma. Jag hade inte klarat det ensam, det vet jag.
Idag är en jobbig dag. Tårarna har kommit och gått i flera timmar nu. Jag har valt att åka ner till Turkiet igen. Hade ni frågat mig iförrgår, hade jag sagt nej. Som jag gjort ganska länge nu. Men idag sitter jag på tåget till Arlanda. Någonstans inom mig var det en liten röst som sa att dom här 4 veckorna som är kvar av säsongen kan göra mig gott att göra klart. Byta miljö, fokusera på något annat. Men det är tungt. Väldigt tungt att lämna Sverige. På något sätt ska jag klara det, jag har mina krigare och stöttepelare med mig. Några håller mig i handen, andra finns ett samtal bort.
Jag drömde inatt att Frida hade packat sin väska och åkte med mig. Jag väljer att tro att på något sätt, på hennes sätt, så vill hon berätta att det är ok att jag åker. Att det är rätt val.
Okt. 05, 2014 - Kopparberg
Klockan är mycket. Eller lite, beroende på hur man ser på saken. Sömnen har inte infunnit sig än, och det börjar ljusna utanför fönstret.
Begravningen var i Fredags. Jag bröt ihop redan innan vi kom in i kyrkan. På programmet stod det Fridas namn. Så overkligt att se det. Var det verkligen min Frida, min systers, begravning? Den fina, vita kistan stod i mitten. Fina kort och vackra blommor fanns också. En tavla hon hade målat. Prästen började prata. Jag kan inte komma ihåg vad hon sa, men det var någon bön och prat om Frida. Hennes musik spelades, och jag befann mig mest i min storebrors famn.
Vi bar sedan ut kistan. Fredrik och Peter längst fram, två bröder. Jag och Maria i mitten, två systrar. Och en plastpappa och kusin där bak. Michael Jackson - Will you be there spelades när vi gick ut.
Bilar förde oss vidare mot kyrkogården, där dom gråa molnen hade spruckit upp och solen sken med varma strålar. Vi sänkte ner henne under jorden, och jag satt väldigt länge efter kanten innan jag pussade på den röda rosen som jag hade i handen, och släppte ner den på kistan.
Sedan dess har jag legat i sängen under mitt täcke. Telefonen har varit avstängd. Jag har sovit. Funderat. Tänkt. Gråtit. Gråtit lite mer. Varit arg. Arg för att min syster aldrig får se sin son växa upp. Att han inte har någon mamma längre. Att min mamma nu bara har en dotter, istället för två. Att jag och mina syskon saknar en syster. Att mina framtida barn aldrig får träffa sin moster. Att livet är så orättvist. Att allt äntligen började ordna upp sig för Frida, för att hon sedan bara ska försvinna. Att jag aldrig hann flytta tillbaka hem.
Dom säger att jag ska tänka att hon har det bra där hon är nu. Men det skiter jag i. Jag tänker vara självisk och tänka att det är min syster, MIN, och hon ska vara här. Med mig. Inte där. Inte där jag inte kan se henne, ta på henne eller prata med henne.
Varje dag som går, är en dag närmare tills jag får se dig igen. Står du där och möter mig sen när det är min tur? Välkomnar du mig till Nangijala? Jag hoppas det. Tills dess kommer jag sakna dig. Varje dag. Jag kommer längta efter dig. Varje dag ❤️